Tinas Tankar

Panikångest

2012-02-18T17:54:00.000+01:00

Lite information om panikångest och GAD:

Depression

2012-02-18T16:30:00.000+01:00

En kort presentation om vad som händer i oss vid en depression och vad vi kan göra för att må bättre:

Tro

2012-02-18T16:13:00.003+01:00

Tron...är en skön och stark känsla som vi behöver i vår strävan i livet.

Här delar jag med er en låt som tröstat mig många gånger när jag tillfälligt tappat min tro..

Så fortsätt kämpa mot era mål och sluta aldrig tro.

Många varma kramar

Tina

Vart kan en tonåring som mår dåligt vända sig?

2012-02-16T09:28:00.004+01:00

Hej!

Här kommer förslag på olika ställen man kan vända sig till om man har en tonåring som mår dåligt eller själv är en tonåring som behöver prata med någon:

Hit kan du som barn eller vuxen ringa anonymt och få hjälp:
Behöver du akut hjälp – ring alltid 112.

www.bris.se
BRIS Barnens hjälptelefon: 116 111.
BRIS för vuxna:

http://www.barnperspektivet.se/
BRIS Vuxentelefon om barn: 077-150 50 50.

www.rb.se
Rädda Barnens föräldratelefon: 020-786 786.

http://www.nationellahjalplinjen.se/
Nationella hjälplinjen: Anonym psykologhjälp: 020-22 00 60.

http://rkuf.se/saker-vi-gor/stark-ungas-sjalvkansla/jourhavande-kompis/
Jourhavande kompis: 020-222 444.

www.bup.nu
BUP, barn- och ungdomspsykiatrin. Sajten vänder sig främst till ungdomar i Stockholm men det finns även samlade adresser till BUP-mottagningar runt om i landet.

http://www.tjejjouren.se/
Tjejjouren.se: Kontaktuppgifter till Sveriges tjejjourer.

http://www.umo.se/
UMO: Nationell ungdomsmottagning på nätet där unga kan få råd.

http://www.tjejzonen.se/
Stödverkasamhet och chatt för tjejer.

Sen finns ju såklart ÅSS som både vuxna och ungdomar kan vända sig till!
http://www.angest.se/riks/

//Kram

Tina

Nyhetsblogg om varför tonårstjejer mår så dåligt

2012-02-16T09:00:00.001+01:00

Hejsan!

De har en nyhetsblogg på Aftonbladet om varför tonårstjejer mår dåligt.

Läs den!

http://bloggar.aftonbladet.se/sjuktjobbigt/2012/02/15/varfor-fick-det-ga-sa-langt/

//Tina

2012-02-15T13:33:00.000+01:00

Vilka har satt störst avtryck i ditt liv...?

2012-02-15T12:06:00.003+01:00

Hejsan!

Har ni nån gång tänkt på vilka, av alla de människor ni träffat i livet, som verkligen har påverkat och berört er på ett speciellt sätt...?

Människor som ni aldrig glömmer.
Personer som för alltid "bitit sig fast" inom er.

Jag satt och funderade över detta, och kom på att jag ganska enkelt kan räkna upp de personer som betytt som mest i mitt liv, på olika sätt.

Vissa har jag älskat mer än andra.
Vissa har lärt mig mer än andra.

Mina barn, min pappa, mamma och brorsa, mina väninnor, vänner och bekanta, pojkvänner jag haft, arbetskamrater, myndighetspersoner, tränare, mm.....alla har de hjälpt mig växa och utvecklas som människa.

Somliga har jag upplevt kärlek och lycka med, och andra har fått mig att känna avsky och sorg.
Några har knäckt mig och andra har stärkt mig.

Men alla med samma uppdrag- att få mig att gå framåt i min utveckling!

Det är precis som det ska vara i livet för oss alla.

En nypa motgång och en nypa medgång är precis vad vi behöver för ett gott liv tror jag.

En av de personer som satt störst avtryck i mitt liv,av alla dessa fina människor jag haft förmånen att fått träffat, är "min" Tua.

En gammal bild på Tua och hennes dotter, men den är så fin att jag måste ha med den....

Jag vet att utan henne skulle jag aldrig funnits här idag.....

...utan henne hade jag inte blivit befriad från mitt helvete och fått en chans till ett vanligt liv.

Första gången jag träffade Tua och pratade med henne, så uppfylldes jag av en sån överväldigande känsla som sa; " NU Tina är du "hemma".....nu har du äntligen kommit "hem" och hittat det du sökt i så många år..."

Det låter säkert överdrivet och efterkonstruerat, men så är det faktiskt inte.

Känslan var så stor och stark att jag bara grät av dess styrka.

Alla mina år av lidande och kämpande passerade revy inne i mitt huvud, och jag kände det som om jag äntligen hade blivit bönhörd.

Känslan är svår att beskriva- som de flesta känslor ju är- men jag tror ni kan ana er till det jag kände...

Så Tua har -och kommer alltid ha -en väldigt speciell plats i mitt hjärta...

Denna lilla film här nedan, fick mig i första hand att tänka just på Tua ,när jag såg den första gången.
För hon fanns där för mig så mycket mer än som bara terapeut.

Hon gav mig den självkänsla jag aldrig ägt.
Hon fick mig att känna mig frisk trots mitt mående.
Hon stöttade mig precis på det sätt jag behövde.
Hon hjälpte mig hitta en styrka i mig själv som jag aldrig upplevt.
Hon fick mig att känna mig älskad för den jag var och inte för det jag presterade.
Hon fick mig att förstå att jag var precis lika värdefull som alla andra trots mina misslyckanden.
Hon gav mig kärlek som kom från hjärtat och var äkta.

Jag har gråtit av förtvivlan i hennes famn.
Hon har suttit bredvid min säng när jag varit på väg att ge upp.
Hon har tagit sin bil och kommit hem till mig, när jag trott jag inte klarat mer.

Hon är min skyddsängel här på jorden, det är jag alldeles säker på.

Så det är henne jag tänker på mest när jag läser dessa ord i filmen.

Men även alla andra som påverkat mig i livet på olika sätt, ingår såklart också i dem!

/Kramar

Tina

Vad är social fobi?

2012-02-13T09:01:00.002+01:00

Hej!

Här förklaras social fobi på ett enkelt och lättförståeligt sätt:

//Kram

Tina

Affirmationens kraft är stor

2012-02-12T19:16:00.000+01:00

Hej kära ni!

Här kommer ett gäng härliga affirmationer som ni kan bombardera er själva med:

TRO nu på det som står här i denna lilla film!
KÄNN i hela kroppen att det som står där är SANT!

Det är en otrolig möjlighet vi har här- en möjlighet att få vår hjärna att tro på precis det vi talar om för den är sant!

Så varför tala om för den att vi är värdelösa, dumma, fula, ointelligenta, tjocka, smala, ovärdiga, osv.....när vi i stället kan tala om för den att vi är värdefulla, kloka, snygga, intelligenta, normalviktiga, värdiga- ja,helt enkelt UNDERBARA precis som vi är?!

Valet torde vara ganska enkelt här va`...?

Så kör nu igång och boosta er med positiva affirmationer tills er sanning om er själva lyder: JAG ÄR UNDERBAR OCH DUGER PRECIS SOM DEN JAG ÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

"Jag är underbar och duger precis som den jag är...!"

//Kramar

Tina

Om du mår dåligt och väntar på hjälp....

2012-02-11T21:12:00.005+01:00

Hej vänner!

Har flera kring mig som mår dåligt och vill ha en psykolog eller terapeut att prata med.

Problemet för dem alla är att väntetiden till öppenpsyk och psykmottagningen är lång- alltför lång när man har ångest och behöver hjälp direkt.
Att få svaret om en lång väntetid när man ringer och ber om hjälp, kan vara väldigt tungt och ödesdigert.

Oftast mår man oerhört dåligt innan man tar sig för och ringer det där akuta samtalet till ett sjukhus.
Att då inte bli hjälpt på ett bra sätt ,kanske gör att man ger upp hoppet om stöd eller i värsta fall tar sitt liv.

Man kanske aldrig mer orkar ringa efter hjälp när man vet att det är så svårt att få det och att man måste strida allt man kan för sin sak.
Vem orkar tala för sig och strida för sina rättigheter, när man har ångest och kanske inte ens orkar stå upp?!

Jämt när jag läser i tidningarna om kända eller okända personer som tagit sitt liv, då undrar jag alltid vilken hjälp de fått (eller snarare inte fått) och var det brast i vårdkedjan.

Hade dessa människor kunnat räddas om de fått rätt hjälp?

Svullo: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10721542.ab

Mikael Ljungberg: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article10503732.ab

Ted Gärdestad: http://www.expressen.se/noje/teds-vag-mot-sjalvmord/

Hade dessa personer varit i liv idag om det fått den hjälp de behövde?

Ja,den frågan är ju omöjlig att svar på, men jag tror att de brister som finns inom psykvården är en stor "bov".

För mig- utifrån vad jag hör av de i gruppen och andra- verkar det som om psykofarmaka är det första alla som kommer till en vårdcentral eller ett sjukhus blir erbjudna.

Det verkar som om de flesta läkare tror att tabletter i alla dess former ,ska frälsa hela världens befolkning som lider av ångest,depression eller andra psykiska åkommor!

Tänk om det ändå vore så lätt- vilken dröm!

Men nu vet ju alla vi som lidit eller lider av ångest i någon form, att riktigt så fungerar det ju inte....

....tyvärr, för det vore ju enkelt och underbart!!

Nä, ångestproblematik beror ju på att något är fel i ens liv.
Ångest får man ju inte om allt är bra i ens kropp och själ.

Så tabletter behandlar ju bara symtomen på problemet ,men gör inget för orsaken till det.

Men jag är absolut inte någon motståndare till medicinering, vill jag påpeka- absolut inte!

För jag hade själv inte överlevt utan den hjälp jag hade av mediciner under mina värsta stunder då jag bara ville dö.
Jag hade förmodligen varit just det- död- idag om jag inte haft tillgång till tabletter då.

Vad jag menar är att jag vet att jag aldrig hade blivit frisk och hel som person om jag inte fått möjlighet att gå i terapi och prata om mina sår och där fått hjälp med att bearbeta och förstå dem.

Terapi är otroligt viktigt och borde vara det som prioriterades först inom psykvården, det är min bestämda åsikt.
Sen ska medicin finnas som ett komplement för de som behöver det också.

Verkar också som om det finns mediciner som är "på modet".

I gruppen har vi pratat mycket om just det, eftersom flera av dem blivit rekommenderade samma tablett för olika anledningar.

Lyrica till exempel verkar vara "på tapeten" nu.

Jag fick ju också den i somras när jag låg på sjukhuset för nervsmärtor i nacken!

Så den funkar tydligen för många olika åkommor- epilepsi, ångest och nervsmärtor verkar bara vara några...

Man kan ju undra om Lyrica är en medicin de vill bli av med inom läkemedelsindustrin...?

Vad gör man då om man ringt till en vårdcentral och fått veta att man får vänta i flera månader på en tid hos en läkare eller terapeut...?

Det jag kan tipsa om är att ta kontakt med ÅSS och prata med någon av kontaktpersonerna där.
Vi kan berätta för er vad vi kan bidra med, och stödja er genom att dela med oss av våra egna erfarenheter av ångestproblematik.

Sen finns ju Nationella Hjälplinjen: http://www.hjalplinjen.se/
Dit kan man också ringa om man vill prata med någon om hur man mår.

Här i Mora har vi ju också "min" terapeut Tua Svan, som är utbildad kognitiv beteendeterapeut.

Hon jobbar privat och därför går det snabbare att få en tid hos henne än hos den ordinära sjukvården.

De andra privata terapeuterna som finns i Mora vet jag inget om, men antagligen är det lättare att få en tid hos dem också.

Jag hoppas ju också att "min" andra toppenterapeut, psykologen Dan Nyberg ,öppnar någon privat mottagning nu när han slutat på Mora lasarett....

...då får vi en till underbar terapeut här i Mora!

Ja,detta är väl vad jag kan komma på just nu vad gäller stöd medan man väntar på hjälp....

Har någon några andra råd att ge så skriv jättegärna det i kommentarfältet så ska jag vidarebefordra det till de som behöver!

Sen skickar jag miljoner styrkekramar till alla er som lider av ångest och kämpar allt ni kan för att orka bära denna tunga börda.
Som jag skrivit här flera gånger tidigare,så är ni hjältar i mina ögon- för jag vet vilket helvete ni har, och vilken kraft och styrka det krävs ,för att dag ut och dag in ,kämpa mot dessa känslor som hotar ta livet av en.

Men ge inte upp!

Till sist hittar ni också den hjälp ni behöver, precis som jag gjorde, och då kommer ni få ett liv värt att leva- ett liv så mycket bättre än det ni levde innan ni blev ångestdrabbade.

För med alla de insikter och erfarenheter man får med sig från den tiden man mådde dåligt, gör att man har de bästa av möjligheter att få ett väldigt lyckligt liv den dagen man blir ångestfri.

Du kommer veta precis vad som gör att du mår bra och vad som gör att du inte gör det ,och därmed ha kunskap att "styra din skuta" dit du vill- du har de "verktyg" du behöver för att se till att du mår bra och inte hamna i ångestens "klor" igen.

Jag kan idag ärligt säga att jag inte velat vara utan mitt tidigare helvete även om det tog så många år av mitt liv och förstörde så mycket för mig.

För utan allt jag lärt mig under dessa år, av lidande och ibland outhärdlig psykisk smärta, skulle jag aldrig må så bra som jag gör idag och ha den livssyn jag har och som underlättar livet så oerhört mycket.

Jag skulle heller inte känna den tacksamhet till så mycket som jag gör idag och därmed gå miste om så mycket underbart och vackert i livet- att kunna glädjas och vara tacksam för sånt som kan verka obetydligt i mångas ögon, är för mig en oerhörd rikedom.

Att jag idag förstår vad som är fel om jag plötsligt börjar må lite dåligt är guld.
Jag vet hur jag ska hantera problemet och varför jag känner som jag känner.

Att få uppleva detta lugn jag känner idag är något bland det ljuvligaste jag vet och något jag dagligen tackar för.
Har man levt med ångest 24 timmat per dygn i cirka 20 år så vet man att vara tacksam för det ska jag säga!

Jag kan känna kärlek på ett helt annat sätt idag.
En kärlek till alltet- en sorts ödmjuk kärlek för allt gott i mitt liv.
Allt från tacksamheten över att ha välsignats med tre friska, underbara barn, till att ha äran att varje vår få njuta av tussilagon som lyser gul för vår skull ,och solen som värmer mitt ansikte.

Jag skulle inte vilja vara utan den förmågan till njutning för allt i världen, för den är underbar att ha tillgång till.

Ja,det är mycket ångestårens kamp givit mig och som jag är glad för idag...

...men för den sakens skull så vill jag på inget sätt försköna eller glorifiera psykiskt lidande.
För det är ett helvete att ha och inget jag önskar för någon.

Men jag vill tala om att det absolut inte är fullkomligt meningslöst att lida psykiskt.
Det kommer något gott ur det och det finns en anledning till att vi mår eller har mått dåligt, och när vi tar hand om det så får vi den bästa av belöningar- ett underbart liv!

Så kämpa för den hjälp ni vill ha och be någon stötta er under tiden!

Och glöm inte att vi finns här också om ni vill.

//Många varma styrkekramar

Tina

Du är aldrig ensam

2012-02-10T10:00:00.000+01:00

Du är aldrig ensam när du kämpar med dina motgångar här i livet.

Det finns någon som troget står vid din sida och delar dina bördor och ger dig kraft att till sist övervinna allt!

//Kramar

Tina

Nystart för gruppen!

2012-02-09T11:01:00.004+01:00

Hej!

Ja,då har vi haft vår första träff med gruppen då...

Håkan kom upp hit till Mora, ända från Falun, för att leda gruppen i mitt ställe- vilken kille va`?!

Han är verkligen en eldsjäl Håkan ,som förtjänar allt beröm för det arbete han lägger ner på ÅSS!

Jag är så glad att vi har honom i vår förening för han är en "ideespruta" och inspiratör utan dess like!

Håkan sitter och insuper stämningen innan gruppen börjar...

Tack Håkan för det!

Per kom också dit trots sjukdom- så stort TACK även till honom!

Det känns skönt för mig att ha dessa två "stora och starka" killar att luta mig mot...!

Per ställer upp i "ur och skur".....

Sist, men inte minst, så kom flera av de gamla medlemmarna också, och det var såååååååå härligt att få träffa dem igen!!

Tänk att man kan tycka om så otroligt mycket!

Dessa människor har kommit att bli som en del av min familj- jag bryr mig om dem på ett speciellt sätt.
Att de mår bra och blir respekterade är viktigt för mig.

Sen kan jag känna en oerhörd frustration över att jag kan göra så lite för dem, och speciellt just nu när jag är så handikappad av skadan som jag är.

Men, men ,det var mestadels en härlig kväll för mig, då jag mest satt och var tacksam över att jag kunde vara med i gruppen överhuvudtaget.

Att få sitta där tillsammans med de andra och bara "vara" i lugn och ro är en guldstund.
Att vila ögonen på ljusen som brinner och de vackra blommorna är som meditation och inbjuder till förtroendefulla samtal- gråta och lätta sitt hjärta känns helt naturligt.

De nya lokalerna kändes också bra.
Jag var ju lite fundersam där, eftersom jag gillade de gamla på Medborgarskolan.
Men det blev lite som en nystart nu, och det tror jag är bra för oss alla.

Att sen ABF-huset är ett gammalt hus, med mysiga skrymslen och vrår, tycker jag bidrar till en varm och härlig hemkänsla. vilket inte sterila kontorsrum gör, så det blev ett stort plus för mig!

Pysslar lite innan alla kommer....

Ja,kom och var med oss, så får ni se vad jag menar!
ALLA är så välkomna!!!

Det är flera som ringt oss kontaktpersoner och vill komma till våra grupper, så vi vet att intresset finns.
Men med tanke på vilka målgrupper vi vänder oss till, så är det ju helt naturligt att det är svårt för de flesta att ta steget och våga besöka oss- speciellt den där första gången som ju oftast är tuffast att komma över.

Vi kommer nu att köra varannan tisdag, med Håkan och Per som alternerar ledare, tills jag är på fötter igen och kan finnas där som jag önskar.
Då får vi se om det finns underlag för att träffas varje tisdag ,så som vi gjort förut.

Men tills vidare är det alltså varannan tisdag som gäller!

Sen hoppas jag att det inte undgått någon att ni är hjärtligt välkomna att ringa någon av oss kontaktpersoner inom ÅSS om ni vill prata en stund eller har några frågor.

Och vi träffar er även privat om ni önskar det- då kan det sen vara lättare att våga börja i gruppen när man känner någon där.

Vi hoppas nu att ni alla som är intresserade av oss och ÅSS kommer till gruppen eller hör av er på annat sätt!

Nästa träff blir tisdagen 21/2 i ABF:S lokaler på Morakarlbyvägen 27 klockan 18.30!

VARMT VÄLKOMNA!

//Kramar

Tina

Optimist eller pessimist...?

2012-02-08T08:37:00.000+01:00

Något att fundera över idag....

Optimismen är till sitt väsen inte en åsikt om den aktuella situationen
utan en livskraft,
en kraft att hoppas där andra resignerar,
en kraft att bära bakslag,
en kraft som inte släpper ifrån sig framtiden till pessimisten utan tar den i anspråk för hoppet.

Min bror

2012-02-06T17:13:00.000+01:00

Hej!

Satt och tittade på gamla foton och hamnade tillbaka i min barndom för länge,länge sen....känns det som å ena sidan, men å andra sidan känns det inte alls länge sedan.

Jag tänkte på mamma och pappa och hur vi hade det tillsammans.

Tänkte på mina barndomsvänner och bästisar.

Alla killar jag så oskuldsfullt svärmat för.

Min första skolfröken Cecilia som jag älskade, dök också upp i minnet.

Min söndagsskolefröken som var så allvarsam.

Våra hundar Max och Rulle, som båda var mina ögonstenar.

Mormor och morfar.

Farmor och farfar....

...och så min bror.

Där fastnade jag.

Min storebror Tommy som jag avgudade på alla sätt.

Han var snäll, rolig, busig, knäpp, galen, klok, ödmjuk, kärleksfull, generös, duktig på en massa saker- men framför allt var han Tommy.

Jag var alltid så stolt över att ha en sån otroligt fin bror.

Självfallet retade han gallfeber på mig för det mesta- vilket var väldigt lätt för honom eftersom han var sju år äldre och därmed mycket större och starkare än jag.

Han kunde lätt hålla mig upp och ner i benen, över räcket i trappan, om han ville det...

...vilket han ville många gånger!

Han låste också in mig i en garderob då och då , jagade mig med en skräckmask för ansiktet, lurade mig när vi spelade kort, lärde mig att man skulle spotta i glasskålen när man skulle göra mjukglass (schysst va`..?), tacklade mig så jag flög när vi spela fotboll mot varandra, tjuvkikade på mig när jag stod framför spegeln och lekte Agneta i ABBA (hånskratt där..), skrämde mig så jag grät när det var någon läskig film på TV ,...ja,denna lista kan göras hur lång som helst kan jag tala om, för han var en riktig retsticka min bror.

Men han kunde även vara snäll ...också... faktiskt... ibland....men bara ibland...väldigt sällan....nån gång...tror jag han var...eller?...nä nu vet jag då inte... ;)

Jodå ,han var faktiskt snäll ibland också....

...han lekte med mig och hittade på roliga saker för min skull, jag fick ofta följa honom och hans flickvän på olika aktiviteter , han passade mig när mamma och pappa var borta, han gav fart när jag gungade, han var med och lärde mig cykla, han lärde mig skjuta med pappas gevär, han lagade pizza åt oss, han följde med och stöttade mig på skidtävlingar ibland, vi sprang och åkte skidor tillsammans, vi pratade jättemycket om viktiga saker, han tröstade mig när jag var ledsen....

....han fanns alltid där för mig, så mycket som han förmådde och kunde.

Jag visste att han gjorde sitt bästa för att hjälpa mig, när jag hade det jobbigt eller behövde tröst.

Han var en oerhörd "klippa" för mig.

Jag blir så rörd när jag tänker på allt brorsan och jag gått igenom i våra liv.

Jag älskar min bror så oerhört mycket och är så tacksam för allt vi delat- sorg som glädje, skratt som gråt.

För det är en speciell kärlek- en sån som man bara kan känna för ett syskon.
Det är vi som delat samma mamma och pappa och därmed vår barndom, och det har vi inte med någon annan människa här på jorden.

Syskonkärleken är lika unik som den kärlek man känner för sina barn eller den man känner för sin livskamrat- det är tre olika- ,men, lika unika- kärlekar.

Ja,det strömmar många känslor när jag tänker tillbaka på vår barndom....

Jag förmodar att alla ni som har syskon precis förstår vad jag menar här....

...det där "bry sig om" och "vill så väl" som man känner för sitt syskon...

...man vill att de ska vara lyckliga och lider ihjäl sig när de lider...

...och hatar när nån är dum mot dem....

...ja,de har en speciell plats i ens hjärta för alltid, så är det bara!

Jag vill verkligen tacka min bror för allt vi upplevt tillsammans genom åren- alla tokigheter som vi skrattat oss fördärvade åt och alla ledsamheter vi delat och stöttat varandra i- det är minnen som jag aldrig kommer glömma....och som jag alltid kommer vara tacksam över att få ha upplevt tillsammans med honom.

TACK brorsan!

Lyssna och njut!

2012-02-06T09:11:00.001+01:00

Vad är viktigt för dig?

2012-02-05T17:45:00.002+01:00

Hallå!

Tittade på en film igår kväll som jag köpte till mig själv i julklapp- "Veronika bestämmer sig för att dö" heter den och är en filmatisering av Paulo Coelhos bok med samma namn.

Jag hade höga förväntningar på den, och de slog verkligen in- jag grät, log igenkännande, fick flera aha-upplevelser och blev gång på gång otroligt rörd och berörd.

Ska väl inte berätta allt- för jag tycker ni ska se den om ni har möjlighet - men den ger verkligen sina tittare en funderare på vad som är viktigast i livet när allt ställs på sin spets.

Jag försöker verkligen leva mitt liv så mycket jag kan i "nuet", men det är inte helt enkelt med alla så kallade "måsten" och "borden".

Men jag kunde så väl känna igen den lyckokänsla och berusning som paret i filmen upplevde tillsammans.

Den är svår att beskriva den där känslan, kanske måste den upplevas för att förstås, men den är värd att kämpas för kan jag lova!

Den tacksamhet jag känner idag över att inte ha min ångest som "resekamrat" ,utan jag kan helt ostört njuta av världen omkring mig på ett helt annat sätt än som var möjligt då, är ett litet "korn" av den där känslan.

Det kan låta löjligt i mångas öron, men bara att se en soluppgång, se en liten fågel äta, titta på hur otroligt vacker en blomma är, känna kärleken mellan två människor,kärleken till mina barn och många, många andra saker, kan få mig att bli så omtumlat tacksam och berörd så tårarna är omöjliga att hålla tillbaka...

Denna känsla av att "känna livet" är helt magisk och något jag önskar alla fick uppleva någon gång i sitt liv.

Kanske skulle vi då få en varmare och mer kärleksfull värld där vi värnade om både varandra och den jord vi lever på bättre än vad vi gör idag.

Tänk vad hemskt att ligga där på dödsbädden och ångra hur man prioriterade saker i sitt liv....

.....att man hade satt "skitsaker" på piedestal och förringat värdet av det som egentligen varit det viktigaste för en- alltså, man hade missat hela grejen!

Ja,vi behöver nog alla ta oss tid ibland och tänka på vad som är viktigt för oss och vilka val vi gör i våra liv...

De gånger jag tänker till på det sättet, så slår det mig alltid att det oftast är de små sakerna i livet som är de stora.

Det är inte att ha den häftigaste bilen eller det största huset som gör oss lyckliga och tillfredsställda.
Inte heller att ha ett så kallat "fint" jobb eller pengar som ger dig hög status.

Självklart kan dessa ge dig glädje och lycka, men inte den där speciella lyckan som jag menar- den där lyckan som finns djupt inne i ditt innersta oberoende av hur din utsida ser ut.

Även om din utsida innefattar sjukdom, pengabrist, sorg och andra problem, så kan inget i hela världen ta ifrån dig den där känslan av "förmågan av att känna lycka oavsett" inuti dig.

Den känslan är en gudagåva och välsignelse.

Hej å`hå va`djupt vi hamna nu då mina vänner....

....men det är häftigt att hoppa mellan allvar och skoj tycker jag....

....och skratt och gråt ligger ju nära varandra...

....vilket vi sagt och upplevt i gruppen många gånger.

Gruppen ja, den kör vi igång nu på tisdag 7/2 kl. 18.30 i ABF:s lokaler på Morakarlbyvägen 27 här i Mora!

Eftersom jag fortfarande är väldigt begränsad av nackskadan, så har Håkan från ÅSS i Borlänge lovat ställa upp i mitt ställe och dela ledarskapet med Per.

Tusen tack för det Håkan!

Men eftersom jag längtar så efter gruppen och allt som har med den att göra ,så kommer jag göra allt som står i min makt för att åtminstone kunna vara med en liten stund på tisdag!

Och vi hoppas förstås, som alltid, att det kommer någon ny som vill vara med oss!

Gå nu och låna eller köp filmen och ha en fin stund framför TV:n, med garanterad gråt och eftertanke!

Många varma kramar!

Tina

Våra fyrbenta vänner

2012-01-31T15:51:00.005+01:00

Hejsan!

Läste några inlägg på vår ÅSS-sida på Facebook om sorgen som drabbar oss när våra husdjur dör eller blir sjuka.

Personer som själva inte har djur eller är djurmänniskor överhuvudtaget, tycker nog att vi djurälskare är väldigt överdrivna i våra känslor och vår omsorg till dessa fyrbenta varelser.

Jag kan förstå dem- även om jag själv är en djurmänniska till hundra procent som "blöder" för allt som har med djur att göra- för de ser antagligen bara ett djur och kan inte förstå den kärlek vi kan känna för ett sådant.

Men vi som har eller har haft en sån kär vän ,vet att man kan älska dem så oändligt och sörjer dem precis lika mycket som vilken nära vän som helst av människosläktet.

Och en mer trofast och kärleksfull partner än en fyrbent får man nog leta efter!

I somras när jag mestadels tvingades ligga i sängen p.g.a värken ,så var det en liten fröken som oavbrutet vaktade vid min sida- och det var Fiffi.

Fast vi hade dörrarna i lägenheten öppna hela dagarna så gick hon inte ut, utan låg där i sängen bredvid mig hela tiden och vakade över minsta rörelse jag gjorde.

Och "Gud nåde" om det kom någon in i mitt rum- då skällde och morrade hon för att tala om att "matte är sjuk och jag vaktar henne så kom inte hit...."

För mig fanns inget tvivel på att hon förstod att jag var svag och att hon då tog på sig rollen som min beskyddare.

Vilken kärlek va`..?!

Vår gammelkatt Joppe har också denna "känsla" för hur vi i familjen mår.

När jag har haft ont i huvudet då har han lagt sig på min skalle och liksom helat den.

Likaså när någon av barnen har varit ledsna, så har han varit där direkt och tröstat genom att lägga sig bredvid dem.

Han har verkligen lagt sig precis på den kroppsdel vi har haft ont i ,så vi är säkra på att han känner var han ska hela oss.

Ja,djur är helt fantastiska vänner att ha ,och jag vet att jag hela livet mått bra av de djur vi haft och att de, många gånger, gett mig tröst när ingen annan kunnat.

Att vi skulle ha djur i familjen när jag själv fick barn var en självklarhet för mig, för jag trodde redan då starkt på att det ger barnen så otroligt mycket, på flera sätt, att få växa upp med djur.

Dels lär de sig ansvar för en annan levande varelse- att se till så den får mat och vatten, motion, lugn och ro, uppfostran, sovmöjligheter,mm, och sen får de känna all den där underbara kärleken man känner för sitt husdjur ,och sist men inte minst närheten rent fysiskt- att få stryka på en len päls ger en härligt rofylld känsla och att sticka in näsan i densamma och "snuffa" doften av sitt djur är bara bäst!

Jag tycker det är så synd att det inte fungerar att ha husdjur på ålderdomshem- för tänk så mycket det skulle ge de gamla som bodde där!

Men med tanke på allergier och annat så är det ju svårt att få att fungera...

Husdjur kan fungera som "ställföreträdande baby" också, om man nu saknar en baby i sitt liv....

.....se bara här vad lilla Fiffi får stå ut med numera.... ;

Ja,tills jag får barnbarn att leka med så får Fiffi finna sig i att bli lite bortklemad och överbeskyddad! ;)

Tror faktiskt inte att hon har så mycket emot det heller, för så fort vi kommer hem till stugan igen efter en sparktur så vill hon upp i den hemmagjorda sparklådan igen! :)

Och att sen få ligga framför brasan och värma sig är det väl inte heller så stora protester inför...

Så njut nu go`vänner av era små eller stora pälsklädda kompisar och var rädda om varandra!

//Kramar

Tina

Kloka ord

2012-01-17T08:10:00.000+01:00

Go`morron!

Lite kloka ord att starta dagen med kommer här i repris:

//Kramar

Tina

Affirmera mera!

2012-01-16T20:47:00.000+01:00

Hej!

Här kommer en tjej som fattat:

Detta borde vi alla lära våra barn!

Och vi själva borde också börja varje dag med dessa affirmationer- tala om för oss själva att vi är underbara och perfekta precis som vi är!

Så se så- rocka loss framför spegeln och njut av den toppenmänniska du är!!!!

//Kram på er

Lyssna på din kropp!

2012-01-07T17:41:00.027+01:00

Hallå, hallå!

Som jag flera gånger skrivit här, så ser ju jag en panikattack som något friskt och inte något sjukt.

Tänkte på det här om dagen när min yngsta dotter Mimmie messade mig från skolan att hon fått lov att gå ut från lektionen för att hon fått hjärtklappning och bara ville gråta.

Jag fattade direkt vad det var frågan om, så jag ringde upp henne på mobilen och sa vad jag tänkte.

Tjohoooooo...här kommer Mimmie!!!

Det var det enda som behövdes för att hon skulle bli lugn och sig själv igen!

Vad var det då som hände...?

Jo,min älskade lilla jänta är en person som har tusen saker på gång jämt och ständigt.

Hon är väldigt social och gillar att ha människor kring sig och vill inte missa någonting som händer kring henne.

Hon vill helst vara på flera ställen samtidigt och verkar tro att dygnet har väldigt många fler timmar än det faktiskt har.

"Mamma,du hänger inte me`här...!"

Vid detta tillfälle när hon ringde mig, då hade hon följande aktiviteter på sitt "livsschema" : hon var uttagen som en av sju luciakandidater till Moras Lucia 2011 och hade därmed ett väldigt tufft och intensivt program med intervjuer, uppträdanden, sångträningar, luciaträningar, representationer,mm..., hon tränade för en dansuppvisning som hon skulle ha, hon hade flera prov i skolan, hon och hennes kompisar hade flera tjejkvällar med mat och efterrätter som de själva tillrett , hon hjälpte sin syster flytta, hon danstränade i skolan fem gånger i veckan, läxor, innebandyträning, mm....

Jag har alltid fått lov att "hålla tillbaka" Mimmie för att hon vill för mycket på en gång och hon har nog tyckt jag varit dum och jobbig- men det har varit nödvändigt för hennes mående.

Nu när hon blivit äldre har jag låtit henne få ta ett större ansvar för sitt liv- hon blir ju myndig i år- och då har hon själv fått bestämma sitt tempo och hur mycket hon är aktiv.

Det har inte varit lätt för mig att vara tyst om vad jag tycker och jag har flera gånger inte kunnat hålla munnen stängd, utan sagt att jag tyckt att hon borde vara hemma och ta det lite lugnt.

Men mina ord har inte riktigt gillats om man säger så....

Rida med Amanda är bara bäst!

Så att hon skulle komma att må såhär denna dag hon messade hem, det var ingen överraskning för mig- mer väntat.

För jag tror inte att vår kropp och själ klarar det tempot som min tös så gärna vill hålla, utan att ta stryk- vi måste ge både det psykiska och fysiska lite vila mellan varven om vi ska orka och må bra.

När Mimmie kom hem från skolan den dagen så satt vi oss ner och pratade runt det hon känt i skolan och hon insåg när jag påpekade hur hennes dagar hade sett ut den senaste tiden att det inte var så konstigt att hennes kropp sa ifrån.

Jag sa att hon skulle tacka sin kropp som sa ifrån när den tyckte att hon pressade den för mycket och det höll hon med om.

Men det är inte lätt när man är en sån person som henne- som är "full i göra" och nyfiken och pigg på det mesta- då är det svårt att dra ner på tempot för man vill ju så mycket.

Mimmie säger ofta; "Jag vill ju inte missa något mamma....Tänk vad jag skulle ångra mig sen..."

Och jag förstår henne fullständigt, men måste ändå försöka få henne att inse att man inte hinner med precis allt alltid, utan man måste prioritera ibland för att få det att fungera.

Fotboll var också ett av alla intressen för Mimmie!

Men som sagt ,det är hennes liv och hennes val och dem har jag ingen ägorätt av- jag kan bara råda henne vad jag tror på, men till sist är det ändå hon själv som bestämmer hur hon väljer att göra.

Jag tror det är väldigt viktigt att vi låter våra tonåringar få börja ta ansvar och göra sina egna misstag , när vi märker att de är mogna för det.

För det är, tror jag, det bästa sättet att lära sig om livet och bli en självständig vuxen.

Att ge dem det förtroende de förtjänar och lita på att de klarar massor själva.

Vi föräldrar ,och andra bra vuxna förebilder, kan bara vägleda dem, men de måste själva få gå dit de vill....

Glass är gott och ska ätas med hela kroppen!

Men, men det är inte lätt att som mamma se hur min lilla tösabit far "hit och dit och upp och ner" och blir tröttare och tröttare, men ändå envist säger att hon "visst inte är trött..!"

Ja,som förälder får man försöka att dra sig tillbaka lite och finnas där i bakgrunden när det är nödigt bara.....och släppa taget om sina "juveler" så de kan bli de trygga och självständiga varelser man önskar dem att få bli....

.....men det är f-n inte lätt ska jag säga, för ens ungar är ju och förblir ens ungar och därmed kommer jag för evigt vara en "hönsmamma", så det så!!!! ;)

Sköt nu om er alla och lyssna på era kroppar när de talar till er!

PS. Mimmie ska jag ta och slänga upp i detta härliga träd i sommar igen,så hon får sitta där och bara VARA..... ;)

Favoritklätterträdet hos mormor och morfar!

KRAMAR

TINA

Gott Nytt År!!!!

2011-12-31T15:11:00.000+01:00

Hej go`vänner!

Ja,så är då 2011 snart till ände...

...och jag blir alltid lite vemodig på nyårsaftonen...

Vet inte riktigt varför, men så har det jämt varit för mig, även om jag aldrig varit med om någon tråkig eller sorglig nyår.

Vet att man kan välja att tänka antingen: "Usch,nu har ännu ett år gått och jag blivit än äldre..." eller : "Härligt,nu börjar ett nytt underbart år- va`spännande att se vad det innehåller..!!"

Och alla vet vi ju vilken av tankarna som får oss gladast... ;)

Men likväl har nyårsaftonen något sorgligt över sig för mig, och så får det väl vara ,för det är ju som min dotter Mimmie ofta säger "ett i-landsproblem" och inget att gnälla över.

Ska i år ta lilla Fiffie med mig till en kär vän som har en stuga i skogen och fira där för Fiffi är livrädd för smällare.

Vi tänker göra en brasa i spisen, äta lite gott och sen bara mysa av lugnet som råder där i skogen...

....det ska bli så skönt och rofyllt för både Fiffi och mig...

Jag hoppas ni gillar nyår mer än mig och att ni får en helt underbar kväll!!!

Här kommer en liten nyårshälsning till er:

Massa, massa kramar!!

Tina

Mamma

2011-12-28T11:11:00.002+01:00

God fortsättning på er!

Jag hoppas ni haft en skön och mysig jul och inte stressat alltför mycket...

...vilket ju är lätt gjort även om man försöker undvika det allt som går.

Själv hade jag en lugn och fin jul med mina barn, deras far och min far- vi fick fira två gånger denna jul eftersom Amanda på julaftonen var i Norge och jobbade och ville ha en julafton innan hon for.

Det väcks många tankar och känslor i mig kring jul...

...jag blir väldigt sentimental, men på ett bra sätt...för allt blir så självklart på något sätt... vad som är viktigt i livet....och vad som egentligen inte är det.

För mig är juletider förknippat med familjen och kärleken till den- låter pretentiös, men är verkligen sant för mig och har varit så så länge jag kan minnas.

Vi har alltid haft högljudda och glada julaftnar med många släktingar och alltid haft barn med, men sedan mamma dog, delar av släkten flyttat och andra omständigheter som hör livet till, så har vi numera ett stillsammare firande.

Både barnen och jag tycker att det är lite sorgligt, för vi gillar verkligen dessa bullriga sammankomster med alla vi tycker om, och alla tokiga upptåg vi delat med dem genom åren.

Men livet är ju inte statiskt utan föränderligt...på gott och ont.

Saknaden efter min älskade mamma är heller aldrig så stor som till jul...

...hon var liksom "navet" som vi alla samlades kring- hon var den alla träffades hos och den som höll oss samman med sin generösa kärlek till alla.

Min saknade mor Iris...

Mamma hade verkligen den egenskapen- att älska alla och inte prata illa om någon eller fara med hårda ord- hon var den mest kärleksfulla människa jag någonsin träffat.

Det fanns liksom inget ont i min mamma- hon mådde fruktansvärdt dåligt av elakheter människor emellan.

Ja,min mamma var en underbar och unik person som jag är så lycklig över att ha fått ha som mamma- hon är nog den som lärt mig mest om kärlek och ödmjukhet.

Jag tänkte alltid innan hon dog: "Hur i hela världen ska jag klara mig utan dig den dag du går bort...?" för vi stod varandra så nära hon och jag.

Mamma var både min mor och bästa vän- fanns ingen i hela världen som jag litade på så som henne.

Hon gjorde allt för mig- verkligen allt i sin makt.

Hon har aldrig någonsin svikit mig.

Aldrig!

Denna villkorslösa kärlek som jag blev överöst med av min mor ,är samma som jag vill ge till mina barn.

Att de ska veta att jag älskar dem oavsett och villkorslöst är det viktigaste i livet för mig.

Vad sjutton spelar annat för roll egentligen, den dag jag ligger där med näsan i vädret och ska lämna detta jordeliv...?

Alla andra misstag och misslyckanden i mitt liv kan jag leva med, men om jag varit en usel, elak, svekfull mamma, som inte gjort min plikt som mor, det hade jag aldrig orkat leva med!!

Detta har alltid varit den viktigaste uppgiften i mitt liv för mig.

Vet inte varför- kanske har det med mitt dåliga mående som barn att göra och att jag vet hur utsatt och försvarslöst ett barn är...?

Eller också föds vi helt enkelt med olika prioriteringar...?

Eller så formas vi till olika prioriteringar...?

Hur som helst så är jag i alla fall otroligt lycklig över den prioritering jag gjort idag när mina ungar är stora och på väg ut i livet!

Den gick ju så fort- deras barndom!!

Tänk om jag nu hade att titta tillbaka på en tid där jag bara hade jobbat eller gjort annat i stället för att umgås med mina barn- vilken outhärdlig tanke!

Nu vet jag att jag inte missat en sekund av deras uppväxt och har gjort allt jag kunnat för dem, och det känns så...ursäkta....jävla bra!!

Med detta menar jag absolut inte att jag varit en perfekt mamma som gjort allt rätt alltid- för det har jag då rakt inte- men jag har gjort allt jag kunnat vilket ju är det mesta man kan göra, och det är just det som känns så gott.

Har man gjort allt man förmår ,så kan man inte göra mer, och har då heller inget att ångra!

Ja,våra barn är väl den finaste av livsgåvor och något att tacka för varje dag....

Vill avsluta med en underbar sång med Celine Dion som en hyllning till min älskade mamma:

//Kramar

Tina

GOD JUL på er alla underbara människor!

2011-12-24T10:40:00.000+01:00

Hej på er!

Vill bara kort önska er en GOD JUL och hoppas ni får en underbar dag!

Varma julkramar

Tina

Vi tänker på dig...

2011-12-17T15:58:00.025+01:00

Hej!

Jag har en person i min närhet som behandlas på ett ruskigt sätt i mina ögon....

Hon/han mår fruktansvärt dåligt och har dagligen självmordstankar- tankar som inte bara förblir tankar utan även övergår i handling...

Jag känner en stor frustration när jag själv är så handikappad av min skada, att jag inte kan finnas där för henne/honom på ett bättre sätt än jag gör just nu- för hon/han behöver verkligen all hjälp som går att få!

En av de värsta sakerna i hur denna människa blir behandlad av proffsvården är, att de lovar henne/honom saker i ena stunden för att i nästa ta dessa ifrån henne/honom!

Livsfarligt att göra så mot en person som är i ett så stort behov av trygghet!!!

Hon/han slits mellan hopp och förtvivlan och det är fruktansvärt när man mår psykiskt dåligt- det är förödande för en utsatt och behövande människa.

Jag blir så förbannad när jag hör om detta, och känner en stor frustration när jag inte kan hjälpa denna underbara person så som jag önskar, på grund av hur mitt tillstånd är just nu...

Kommer själv ihåg min rädsla för att mista Dan (Nyberg) när jag äntligen träffat honom och fick den hjälp ingen annan någonsin kunnat ge mig.

Han var min "livboj" och den jag höll hårt, hårt i för att överleva då....

Jag hade, liksom min vän, träffat så många....ja,jag säger "idioter" om dem, för de förtjänar ingen annan benämning faktiskt....och var därför livrädd för att mista den första hjälparen som verkligen gav skäl för det namnet.

Dan var en underbar hjälpare och var en av de två som räddade livet på mig- utan hans stöd hade jag inte orkat.

Och att veta att min älskade vän är i det läget nu- att hon/han desperat letar efter en egen "Dan" eller "Tua", sliter i mitt hjärta av sorg och rädsla...

Att som proffs inom psykvården "leka" så med en ung människas skrik på hjälp ,är absolut oacceptabelt i min värld- det får bara inte förekomma!!

Det handlar om ett liv.

En människa som är i sådan kris att hon/han inte orkar leva längre på grund av sin skräckfyllda ångest.

Vem som helst av oss kan hamna där en dag- ingen går säker- för det är så livet ser ut...

...och då måste det finnas hjälp där för alla som behöver den!

Du min lilla vackra vän- du vet vem du är- vi finns här för dig så mycket vi förmår för vi tror på dig och dina förmågor.

Du kan och klarar så mycket mer än du själv kan se just nu lilla hjärtat- du är en oerhört stark person som klarat det du fått stå ut med i ditt liv trots din ringa ålder.

Du är våran egen hjälte- ÅSS-gruppens "fighter"!

Du är en stor tillgång för gruppen- med all din kunskap och dina erfarenheter av ångest har du så mycket att ge till oss andra.

Tack för att du finns!

Vi skickar styrkekramar till dig och hoppas att vi alla ses snart igen i gruppen!

//Kramar

Tina

Det är bra när det är lite dåligt ibland...

2011-12-16T11:34:00.000+01:00

Hallå på er go`vänner!

Ja,jag lovade ju att inte skriva mer om min fysiska smärta som nackskadan skapar...

...men det är svårare än jag trodde att låta bli!

För hur än det är så finns den ju där 24 timmar om dygnet och påverkar min dag.

Men jag ska inte gnälla över den....ska i alla fall försöka att undvika det! ;)

Det blir kanske inte så svårt med det just idag- för jag har kommit på en massa saker som varit bra för mig när jag plågats av denna smärta!

Dä`ni!!! ;)

Jag har verkligen behövt denna outhärdliga smärta för att kunna släppa vissa av mina dåliga vanor.

Exempelvis har jag fått lov att be om hjälp på ett sätt som jag aldrig klarat förut!

Jag har tvingats jobba rejält med en av mina svårigheter- nämnligen: " Jag kan själv!"-svårigheten!

En av de tuffaste utmaningarna för mig.

Jag har verkligen inte kunnat be om hjälp förut vad gäller en massa saker ,och alltid kännt att jag måste vara duktig och klara det själv.

Och jag har varit medveten om att det varit ett stort problem för mig- men trots det inte fixat att ändra på mina tankar och börja handla på ett annat sätt.

Jag har alltså vetat men inte kunnat!

En jä-la frustration där ska jag tala om för er!

Att veta att man beter sig dumt och att man själv far illa av det, men ändå fortsätta med samma dumma beteende därför att man inte vet hur man ska kunna förändra sig- det är frustration det!

Jag har ju vetat att man kan förändra sig såklart- men jag har inte fixat det hur än jag försökt och kämpat- och det är just den vetskapen som är jobbig.

Att veta att det går att förändra men inte kunna det hur än man försöker!

Det var då min smärta fick "göra jobbet" och hjälpa mig...

Jag blev ju helt oförmögen att klara mig själv under denna tid när jag hade så ont att jag bara ville dö...fast jag såklart inte ville det egentligen....dö alltså...

Ni förstår hur jag menar va`...?

Jag blev så knockad av detta, att det motstånd jag hade av att be om hjälp ,helt rämmades.

Jag hade inte överlevt om jag inte hade bett om hjälp!

Så mycket skulle alltså till innan jag kunde övervinna min motvilja för att visa mig svag och behövande.

Jag behövde bli totalt tillplattad och fullkomligt slutkörd för att äntligen klara av att bryta ett mönster som vållat mig skada hela livet.

Häftigt va`..?!

"Det finns inget ont som inte har något gott med sig..." heter det ju, och i de orden ligger det ganska så mycket faktiskt....

Nu är det ju tyvärr så att ändra gamla mönster man haft länge inte är det enklaste...

...så jag kämpar fortfarande med detta att "be om hjälp".

Men den största "proppen" är borta och jag vet nu vad jag ska göra och varför jag får en känsla av irritation och ilska ibland när jag blir behandlad på ett speciellt sätt- och det är just det som är guld och såååååå värdefullt.

Att veta varför man reagerar som man gör, och ha redskapen att tackla dessa situationer, är en helt underbart befriande känsla!!

Finns ingen känsla i världen som kan slå det- när något man grubblat på i skallen länge, länge,plötsligt faller på plats i hjärtat och du bara vet.....

Ja,mina vänner, det är tusen saker till jag velat berätta för er som jag har upptäckt...men eftersom nacken inte vill det ,så måste jag sluta för denna gång....

....men jag hoppas varje dag att det ska bli bättre så jag kan börja göra lite mer än vad jag kan för tillfället....

....tills dess ger jag er här en underbart fin julsaga så ni kan få lite magisk julkänsla såhär dagarna före jul:

Många varma julkramar

Tina

En sång för er alla!

2011-11-21T12:39:00.000+01:00

Hallå!

Här kommer en "peppsång" tills jag kan skriva igen...!

Kramar

Tina

Var stolta över er själva!

2011-11-14T17:25:00.001+01:00

Hej!

Jag lovade ju senast jag skrev att aldrig mer skriva om min värk, för jag var såååååååå jäsikens trött på den och på det den gör med mig...

.....men det är inte så lätt att frångå den har jag märkt, eftersom den är en stor del av mig och det jag gör i livet färgas hela tiden av just min skada.

Och det är ganska svårt att fokusera på annat när värken och illamåendet är en dygnsföljeslagare som gör mig så jäkla handikappad och begränsad i allt jag tar mig för.

Att vilja sååååå mycket ,men inte vara kapabel till det är ganska tufft faktiskt.

Jag försöker vara positiv och fokusera på allt som är bra i mitt liv, och det hjälper en del, men det är ändå väldigt svårt när skallen håller på att sprängas i tusen bitar och illamåendet pumpar i kroppen.

Men, men, det hjälper inte att gnälla.... ;)

En annan sak som också gör att jag stagnerat i skrivandet ,är att jag själv är otroligt trött på dessa "positivitetstänkande coacher" som finns överallt idag ,och i en alldeles för stor skala,och jag vill för allt i världen inte bli en sånn!

Jag känner att jag bara blir irriterad på dessa, för de verkar vara inblandade i allt man tänker och gör idag!

Och det är så förbannade tröttsamt!!

Visst gör flera av dem ett bra jobb och tankens kraft är stor, det vet jag själv och håller med om till hundra procent!

Men vi vet det nu tack!!!!!!

Och det finns en stor fara i denna trend som jag ser det- och det är att de med verklig ångest och med verkliga problem, kan bli att känna sig ännu mer misslyckade när de läser om dessa coacher.

För deras budskap är ju ofta att det är så sabla lätt att må bra och bli en lyckad och framgångsrik människa, bara man tänker rätt!

Och så fungerar inte verkligheten för de som har psykiska sjukdomar med sig i bagaget, enligt min tro och erfarenhet.

Är man sjuk och mår fruktansvärt dåligt ,då behöver man mer hjälp än ett positivt tänkande ,det kan jag lova er!!!

Och det är djupt kränkande för en sjuk människa att få detta slängt i ansiktet.

Man bör må relativt bra innan man kan börja tillämpa sånt tänk- det fungerar inte för en människa som ligger och vrider sig i ångest och inte vet hur hon ska överleva nästa timme.

En människa som har sånna psykiska plågor att hon skär sig själv eller planerar sitt självmord har inte förmågan att tänka " Åh va`bra jag är och vilket underbart liv jag lever..."

Jag blev själv utsatt för detta när jag mådde som värst och det gjorde så ont och var så förnedrande...

Det var inte förrän jag fick "fäste under fötterna" och började må bättre som jag kunde börja tillämpa olika tekniker för ett bättre mående- exempelvis positivt tänkande- men innan det hade jag fullt upp med att överleva och kunde då omöjligt använda mig av tanketekniker.

Så alla ni som känner igen er i min historia- sträck på er och var stolta för det ni faktiskt klarar av trots er ångest!!

Ha inte så stora krav på er själva att ni ska vara så duktiga och tappra och lika "lättdresserade" som dessa coacher vill få er att tro!

Alla dagar ni genomlider med er ångest är en prestation som borde belönas med guldmedaljer- ett tuffare jobb kan man inte ha...

...så var stolta över er själva och den kamp ni för!

I mina ögon är ni hjältar allihop!

Skickar massa kraftkramar och kärlek till er!!!

//Tina

Saknad

2011-11-02T12:53:00.000+01:00

Hallå på er alla vänner!

Ja,nu har det varit tyst här ett tag igen då....

Jag har haft en tuff värkperiod igen, som gjort det omöjligt att sitta vid datorn.

Detta gör mig såååååååå frustrerad eftersom jag längtar efter allt som har med ÅSS och arbetet runt det att göra!

Och jag vill inte skriva mer om min skada och det den gör med mig ,för jag är så trött på den!!!!

Så nog om den nu!!!!! (så länge det nu går eftersom den ju tyvärr är en del av mitt liv och svår att bortse från...)

Våran grupp har ju tack vare Per varit igång hela sommaren, när jag varit "däckad", och det ska Per ha all ära för- ära till dig Per!

Men tyvärr så har vi tappat konceptet lite pga att vi inte kunnat vara där 100% vare sig Per eller jag.

Så när vi nu träffats så har det mest blivit att vi suttit och pratat allmänt.

Och det är ju också en bra sak naturligtvis, för även det är ett sätt att må bättre och växa.

Min dröm är ju att vi ska bli så många så vi kan ha flera grupper och då kunna erbjuda både en "pratgrupp" och en självhjälpsgrupp.

För alla är vi ju olika och har olika behov.

Jag får också mail från eventuella nya medlemmar som är intresserade av det vi gör och vill vara med oss och det gör mig jätteglad!

Men det är tråkigt att inte kunna erbjuda det vi hade för tillfället....

Men, men, " hoppet är det sista som överger en " heter det ju, så jag hoppas att både Per och jag är "fit for fight" snart!

Vill slutligen säga att jag saknar er alla i gruppen så jäkla mycket och önskar av hela mitt hjärta att vi snart kommer tillbaka till det unika vi delade....

Får lov att sluta nu,så...

...sköt nu om er och ha det så gott!

//Höstkramar

Tina

2011-10-09T16:33:00.000+02:00

Hej å`hej på er!

Ingen av er har väl missat uppståndelsen kring Gunilla Persson i "Svenska Hollywoodfruar" kan jag tänka mig- det blev ju mycket skriverier om det hon gjorde mot sin dotter när hon skulle uppträda i en talangtävling med sin sång.

Herre Gud vilken människa!!!

Jag kände sån avsky inför hur hon behandlade sin lilla nervösa dotter.

Att utnyttja sitt barn för att själv få framgång och ära är något av det värsta jag vet!

Lilla Erika ser ju helt livlös ut i de program jag sett- utan egen vilja och åsikt och i stället full i sin mammas önskningar och värderingar.

Jag skulle bara vilja ta henne därifrån till ett ställe där hon får vara det barn hon är och borde få vara!

Visst ska man uppmuntra sina ungar i det de gör och håller på med- men det måste vara på barnens villkor.

Barnen måste själva få bestämma vad de vill och inte vill- de ska inte tillfredställa sina föräldrars önskningar om deras nuvarande och framtida liv.

Jag har ju tidigare skrivit om hur fel detta blev för mig när jag var liten och höll på med skidåkningen, så naturligtvis ligger detta ämne mig varmt om hjärtat för jag vet ju själv vad det kan göra med en människa.

Att värderas efter det du presterar är förödande för ett barn.

Att hela tiden tävla mot andra är hemskt.

Att vara smartast, springa snabbast, vara smalast, vara vackrast, hoppa högst, få bäst betyg, ha flest vänner, sjunga bäst, spela gitarr skickligare än alla andra, mm......

Ja,listan på vad man kan tävla i är ju gränslös!

Att i stället för att lära sina barn att alltid tävla och prestera ,så skulle jag önska att föräldrar dagligen talade om för sina barn att de älskar dem villkorslöst för dem de är och inte för det de gör.

Att de är de mest underbara och vackraste varelser man någonsin sett.
Att de är unika och inte alls ska jämföra sig med andra.
Att de ska se på andra människor som medmänniskor i stället för motståndare i livet.
Att de besitter en inre styrka som kan ta dem precis dit de själva vill.
Att det är de som bestämmer över sitt liv och vad de vill göra med det.
Att det de ger får det tillbaka- är de kärleksfulla mot andra ,så är andra det mot dem och tvärtom.

Kort och gott; ge dem ingen chans att missa att du älskar dem oavsett vad de gör!!!!

Såg också ett program i veckan där barn tävlade i en skönhetstävling...

...behöver jag ens skriva vad jag tyckte om de mammorna..???!!!!

Nu till något roligare;

Jag har orkat vara med i gruppen två gånger nu!!!!!

Känns så härligt att få träffa "mina" töser och de andra igen....jag har verkligen saknat och tänkt på dem när jag legat sjuk.

Jag hoppas som alltid att det ska dyka upp någon ny medlem som vill vara med oss, men hitintills är vi samma gäng som träffas.

Men som vi sagt tidigare så välkomnar vi nya medlemmar med öppna armar- ju fler vi är desto bättre blir det!

Ja,att vara tillbaka hos alla i gruppen känns härligt- att både få prata om jobbiga saker med dem, gråta tillsammans med dem för att i nästa ögonblick skratta så magen krampar är ett privilegium som jag värderar högt, högt....

Tack alla ni härligt galna medlemmar som gör mitt liv så mycket rikare!
Jag älskar er knäppgökar!

Att vi inte bara gråter och bölar hela tiden i gruppen syns väl på denna bild där Per har roligt på min bekostnad så fort jag vänder mig bort....

....men du Per....hämnden är ljuuuuuuuuuuuuv......

Sköt nu om er alla fantastiska så höres vi snart igen....hoppas jag!!

Kramar

//Tina

Hur kan det få fortsätta såhär..??!!

2011-09-29T11:38:00.001+02:00

Hej igen!

Lyssna på dessa åtta människors korta berättelser om hur de blivit bemötta inom psykvården- det är en stor skam att det verkligen ÄR såhär i Sverige idag!!!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13693358.ab

/Kram på er

Tina

Tacksamhet är en bra grej...

2011-09-28T14:01:00.002+02:00

Hallå!

Läser just nu boken "Lycka!" av Dalai Lama och Howard C. Cutler- en handbok i konsten att leva.

Han har många bra levnadsregler den gode Dalai Lama och får mig att tänka till flera gånger under läsandets gång- sånt gillar jag!

Att bli utmanad och "avslöjad" är både skämsigt och underbart- skämsigt för man inser hur dumt man tänkt eller betett sig och underbart för att man får en chans till förändring- att bli en bättre version av sig själv.

Mycket av det som står i boken, är sådant som jag försöker leva och eftersträva idag.
Att vara kärleksfull mot sig själv och sina medmänniskor, känna empati, känna ödmjukhet inför hela skapelsen och vara rädd om den och tacksam för allt den ger, det är viktiga saker.

Jag upplever att vi många gånger mer ser till det vi inte har, än till det vi faktiskt har här i livet.

Bara detta att vi har våra sinnen som fungerar så att vi kan känna smak, se, känna beröring, känna dofter och höra- hur ofta tackar vi för det?

Jag tackar varje kväll Gud för allt gott i mitt liv- även när jag är ledsen och förtvivlad-för det får mig att verkligen inse att tycka synd om mig själv och klaga ,det leder inte till något gott mående alls!

Om jag i början av mitt "tacktal" känner mig ömklig och orättvist "livsstraffad" på något sätt, så är de känslorna borta när jag tackat klart för det goda jag är välsignad med.

Det är ett jäkla effektivt sätt att vända negativa tankar åt rätt håll!

Prova!

Men som jag läser i boken nu; "... man måste ändå komma ihåg att en verklig förändring inte förverkligas över en natt..."

Nä, just precis det- att utvecklas som människa tar tid.

Det är ingenting man håller på med i en vecka ,eller ens ett år, och sen är det klart.
Mycket mer tid än så får man allt lägga ner om man vill ha ett resultat som kommer ända inifrån djupet av sin själ.

Så har det i alla fall varit för mig.

När jag gått på samtal hos Tua så har hon ibland sagt saker till mig som jag först inte alls förstått.
Efter en tid av eget tänkande och eventuellt fler samtal med Tua, så har jag sen slutligen fattat vad hon menat med huvudet.
Jag har förstått hennes tankegång och till och med hållit med om det hon sagt, men det har fortfarande bara hamnat rätt i min skalle.

Sen då,detta underbart oslagbara ögonblick, då det hon sagt äntligen landar i hjärtat- Halleluja vilken känsla!!!!!!!

Det blir liksom en helt annan status i kroppen- det blir ett lugn inom mig som är helt fantastiskt att få uppleva.
Jag vet att det jag känner är min själs sanning.

Det jag vet då i det ögonblicket är sant och rätt för just mig.

Är ni med mig...?

För mig är det alltså tre stadier när jag ska "plantera" något nytt i mig själv:

1. Jag hör vad Tua säger men tycker det låter konstigt-ibland helt galet till och med-men vet att det är bra för mig om jag vill komma vidare i min utveckling.

2. Jag fattar plötsligt med huvudet vad hon menade med det hon sa och hur det kommer förbättra mitt liv.

3. Här inser jag med själen att det hon föreslagit mig är rätt för mig.

Från boken och Dalai Lama; "...du ser alltså att andlig utveckling på djupet kräver lång tid. Om någon säger; "Efter många års slit har saker blivit annorlunda" tar jag dem på allvar. Det är mer sannolikt att förändringarna är äkta och varaktiga. Om någon säger; "På ganska kort tid, kanska två år, har det blivit en stor förändring" tror jag att det är orealistiskt..."

Ja,det tåls att tänka på i dessa tider då allt ska vara så effektivt och fixas så snabbt....

Jag har ju ofta sagt just detta till Tua; "Varför skulle ångesten ta så många år av mitt liv...? Det hade väl räckt med lite färre..?"

Och Tua har tusen gånger talat om för mig att det tar tid att växa som människa och att jag lärt mig sååååååå mycket under dessa år som jag ju hade missat om jag mått bra.

Idag förstår jag henne och är långt ifrån bitter över det lidande jag haft under dessa år av mitt liv.

Dessa år har gjort mig till den jag är idag (låter som en klyscha, men är ju sanningen..) och lärt mig allt jag vet numera , och jag svär att jag aldrig skulle vilja vara utan den kunskap jag har kring detta idag!

Det jag lärt mig "den hårda vägen" skänker mig så mycket lycka,glädje, harmoni,trygghet och kärlek som jag är så oerhört tacksam över.

Och alla dessa underbara och fantastiska människor som jag har förmånen att få möta och stötta och lära mig ännu mer av, är för mig en gudagåva!
Ni är otroliga och jag tackar djupt för att ni släpper in mig i ert innersta- det är en stor ära för mig ska ni veta.

Jag är en rik människa idag.
På så många sätt....

Nu ska jag ägna en stund åt en vän som är inlagd för sitt mående....jag är orolig för hennes/hans skull med tanke på hur psykvården kan fungera...eller snarare inte fungerar....

....ska se om jag kan få tag på henne/honom på telefon....

Sköt nu om er och tack för allt "skrivpepp" jag får från er!

//Varma höstkramar

Tina

Vad är ett liv värt..?

2011-09-26T14:28:00.007+02:00

Heeeeeeeeeeeeej.....

Vilken sommar det har varit för mig....en lärorik sådan...

Min nackskada fick "spel" så jag var tvungen att ligga på sjukhus i två veckor och få morfin mot smärtorna som höll på att ta livet av mig.

Ja,det var verkligen så illa att jag kände att; "sån här smärta kan ingen människa leva med"... jag som numera älskar livet och varje dag är så tacksam för att jag inte längre mår psykiskt dåligt...

Tänk att man blir så jäkla skör när man får så outhärdligt ont!!

Det både skrämde mig och lärde mig mer om mig själv och hur vi människor fungerar.

Men mina lärdomar slutade inte där i sjukhussängen, full i morfin...

..nä,nä, så lätt skulle jag inte komma undan- jag hade mer att lära!

Det var ju länge sedan jag åt antideppressiva medel mot min ångest och jag är ju så lycklig över att slippa dem idag- att få känna mig "ren" och "äkta" utan en massa droger i kroppen är underbart!

Men se nu skulle de proppa i mig sådana igen- mot nervsmärta denna gången!!

Eftersom jag ju inte kunde fortsätta med morfin och de inget annat hade att erbjuda, så gav jag med mig och började motvilligt medicineras med Lyrica.

Lyrica är en medicin som används b.l.a för att behandla epilepsi, neuropatisk smärta och generaliserat ångestsyndrom (GAD).

Gissa om jag tyckte det kändes bra att börja äta dessa...?

INTE!!!

Men med den smärtnivån jag hela tiden låg på, hade jag inget val- inte en chans i världen att jag klarat fler dygn i detta smärthelvete!

Om någon av er som läser själva har använt Lyrica ,så vet ni också om biverkningarna på denna medicin- jag har aldrig i hela mitt liv sett ett läkemedel med så många biverkningar!!!!

"...yrsel,trötthet,förvirring,desorientering,irritabilitet,klumpighet,minnesstörning,dvalliknande tillstånd,sömnlöshet,stickande känsla,utmattning,dimsyn,dubbelseende,muntorrhet,kräkning,förstoppning,svullnad i kroppen,gångrubbning,berusningskänsla,förändrad självuppfattning,häftig oro,minnesförlust,hallucinationer,onormala drömmar,svårighet att finna ord,svårighet att tänka,domningar,ovanliga ögonrörelser,känslig hud,smakbortfall,svimning,ögonsvullnad,rubbningar i hjärtrytmen,svårighet att andas,uppsvälld buk,muskelryckningar,svettningar,halsbränna,svårighet att urinera,inkontinens,näsblod,feber,sväljsvårigheter,njursvikt,nacksmärta (bra för mig va`..?), utsöndring från brösten, olämpligt uppträdande...mm,mm,mm,mm...!!!!!!"

Och tänk er att detta är bara en del av alla biverkningar!!!

Jag hatade verkligen att behöva ta dessa tabletter, men som sagt ,såg jag mig tvungen att testa dem- tvingad både av situationen som sådan och av läkarna.

"..om du inte gör som vi säger ,hur ska vi då kunna hjälpa dig..?" som en läkare så "ödmjukt" sa till mig när jag sa vad jag tyckte om Lyrican.

Men trots att jag mådde så dåligt och var så sårbar och beroende av hjälp, så tänkte jag ändå hela tiden; "Tack gode Gud för att jag inte är här med ångestproblem..!"

Att ha psykiska svårigheter och sen bli behandlad som jag blev när jag låg inne vore en katastrof för den människan!

Jag kände mig så "överkörd" vad gällde den vård jag fick- det kändes som om de inte trodde på min smärta och att de bara ville stoppa mig full i piller och sen bli av med mig.
Att de så fort som möjligt ville få mig utskriven!

Tänk att känna så om man är intagen på psyk...?

Det får ju bara inte ske!!!!

En tjej i gruppen och jag har pratat mycket om just detta när vi träffats.
Hon har tyvärr erfarenheter av det slaget från de gånger hon varit intagen för vård.
När hon berättar blöder mitt hjärta samtidigt som en vild ilska brinner inom mig...

Hur i helvete kan människor som jobbar inom psyk behandla de som kommer dit för att få hjälp på det sättet??!!!
Det övergår mitt förstånd!

Man ska inte känna förakt mot någon, men i dessa fall har jag svårt att låta bli...

Vilka låga,små,patetiska,osäkra fjantar!!

Om bland annat detta står det i Aftonbladet i dagarna- de granskar den svenska psykvården och hur den fungerar.
Toppenbra!!!

Men jag blir mörkrädd när jag läser.....så mycket hemskheter som försegår där och hur många liv som det trampas på...känns som om alldeles för lite mänsklighet och empati finns där den som mest behövs...

Jag rekommenderar varmt att läsa reportagen och även inläggen från personer som kommenterar det som skrivs- mycket att lära där!

http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/2011/09/therese-de-kan-lasa-in-mig-i-en-manad/

Ska nog inte skriva mer denna gång, även om jag har miljoners tankar som surrar i skallen efter denna sommar av tre månaders sängliggande och därför alldeles för mycket tid att tänka....

...så jag avslutar nu med att tacka er alla som på olika sätt hört av er till mig och tänkt på mig när jag varit sjuk- ni anar inte vad det betytt för mig....

Stort TACK till er och ett bamsegäng kramar!!!!

//Tina

Vi är aldrig ensamma

2011-07-05T19:37:00.000+02:00

Hej igen!

Vill bara ge er en liten video som för mig är väldigt trösterik när jag är ledsen och känner mig ensam om mina livsprövningar.

Jag hoppas ni kan finna orden lika betydelsefulla och stärkande som jag...

Ha`de`så länge!

//Kramar

Tina

Tankar från sängen

2011-07-04T18:33:00.001+02:00

Hej mina vänner!

Ska göra ett försök att skriva några rader....uppdelade på flera dagar får det nog bli misstänker jag.

Jag mår för tillfället "skit" och har inte kunnat skriva på länge därför.
Min kropp "skriker" av värk, min skalle håller på att explodera i sprängvärk, illamående, spyanfall och yrsel har varit min vardag i några dagar nu....och då blir jag ganska så slut...

"Ganska så slut..!"
Jag är inte ganska slut-jag är helt jävla kraftlös!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har mått så dåligt dessa dagar att jag bara velat dö, fast det är det sista jag vill i vanliga fall!
Men när man mått fysiska dåligt under en längre period och alla krafter har sinat, då orkar man bara inte mer- all livsgnista är som bortblåst!

Det är otäckt tycker jag- att vi människor är så sårbara och beroende av att vår kropp och själ fungerar och är i balans.

Jag mår ju verkligen bra psykiskt idag och ser fram emot resten av mitt liv med stor nyfikenhet och glädje- jag vill leva och njuta till hundratio procent nu när jag besegrat min ångest och inte längre är begränsad på grund av den.

Men i min iver att "leva ikapp" min tid som ångestdrabbad har jag glömt bort min fysiska kropp...

...inte glömt kanske, utan mer "kört över" och nonchalerat dess signaler på att något är fel och att jag borde ta hand om den på ett bättre sätt.

Detta har jag skrivit om tidigare, men det är som om jag ändå inte kunnat ta till mig det när det gäller mig själv.

Det är så jäsikens lätt att komma med goda och kloka råd till andra, men när det kommer till en själv då är det som om det skulle vara andra regler som gäller- oftast mycket hårdare och mer osjälviska regler än vad man predikar åt andra.

Ja,visst är man "trög"....

Jag har dessa dagar till sängs legat och retat upp mig på mig själv och på min önskan att orka mer än jag faktiskt gör- egentligen både psykiskt och fysiskt när jag tänker efter riktigt ordentligt.

Den psykiska biten av min kämparanda förstår jag bra idag, även om jag inte alltid lever efter den (fy på mig där!) och i tid och otid kommer på mig själv med att ta på mig för mycket ansvar.

Men jag vet när jag gör det och ser det så väl idag, och det gör ju att jag oftast hinner "bromsa in" innan jag "sprungit in i väggen".

Det är detta med den fysiska biten som är mitt problem idag har jag kommit på.

Jag vägrar någonstans att inse mina begränsningar där- jag vill inte se verkligheten vad gäller min skada och det handikapp den innebär för mig.

Jag vill ju så mycket och vill inte vara stoppad av min kroppp!

Har legat här i sängen nu några dagar och tänkt tillbaka på tiden sen jag krockade med långtradaren- från olycksdagen fram till idag- och jag blir såååååååååååååååååååååå arg på mig själv när jag inser hur jag behandlat och fortfarande, trots insikt, behandlar mig själv.

Är det någon som någon gång i min uppväxt talat om för mig att man "inte ska gnälla" och att man "ska vara stark och bära sin smärta" och att det skulle vara bra och hedersfulla egenskaper..??

Är det det..?

Är det "duktigt" att aldrig tala om hur dåligt man egentligen mår och att man aldrig ber någon om hjälp när man själv inte orkar eller kan längre...?

Är man en "stark" människa om man alltid klarar sig själv utan stöttning eller hjälp från en enda person...?

Är den som fixar allt själv mer värd än den som många gånger ber om hjälp..?

Jag tror inte ens jag behöver svara på dessa dumma påståenden va`..?

Ja,som sagt....jag har kommit på flera dumheter kring mig själv dessa dagar, må ni tro...

....och jag känner någonstans därinne i mig ; "...att nu jä-lar får det vara nog på självplågeri här..!!!"

"Nu jä-lar ska jag få må bra!!!"
"Nu är det min tur att få vara "liten och svag" och bli omhändertagen.."

Förut såg jag det som ett "svaghetstecken" -alltså det att vilja bli omhändertagen....och nu menar jag ju inte jämt utan ibland.

Jag ville inte....eller vänta nu....ville jag ,men vägrade erkänna....att jag skulle tycka det var skönt att få avlastning och bli hjälpt någon gång...?

Vilket än det var ,så fixade jag allt själv och tyckte jag var duktig och stark då!

Idag ser jag inte så på det....inte efter dessa dagar i sängen...för tusende gången.

Idag tänker jag helt annorlunda- idag vill jag bli ompysslad ,få bli lite bortskämd, få hjälp, få vara "svag" och be om hjälp med det jag inte kan eller orkar,mm.

Jag ser inte detta som en "svaghet" längre.

Jag tror att vi alla behöver få vara "små" ibland och ha en varm, trygg famn att krypa upp i när livet far för hårt fram med oss.
Vi behöver känna att allt inte "står och faller" med just oss, och att någon annan kan göra det vi inte klarar för stunden- det ger ett lugn och en trygghet som vi mår bra av.

Jag har i mitt liv alltför ofta hamnat i den "omhädertagandes" roll- jag har oftast varit "den starke" utan egna behov, och alltid sett till så att andra haft det bra och inte brytt mig om mina egna önskningar.

Förrestän trodde jag inte att jag hade några behov av "egosaker", utan jag trodde att jag mådde bra av att hjälpa andra och inte behövde så mycket för egen del.

Jisses, så fel jag hade!!

Jag har tänkt mycket på mina kontakter med olika läkare och andra sedan krocken- jag har ju inte varit ärlig mot dem heller för sjutton!!

När de frågat hur jag mått, har jag oftast sagt; " det är ok...jag orkar....jag klarar mig..."

Det har väl för fan aldrig varit ok eller bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har alltså haft daglig, kronisk värk i nacken med omnejd i snart tio år- utöver det har jag oftast haft en huvudvärk i olika grader, allt från molande till migränliknande attacker med spy anfall, jag har oftast varit yr , haft svimningskänslor, magont p.g.a alla tabletter jag tvingats äta, mm, mm, mm ,mm.....

Och sen har jag undrat varför jag är så trött jämt..???!!!

Som jag skrivit om tidigare ,så är ju jag en förespråkare för detta med att tänka positivt och fokusera på det som är bra i ens liv och inte ge för mycket energi åt det som är jobbigt för en- för jag tror att det man tänker på och ger mest uppmärksamhet , det växer och blir större.

Alltså, tänker du hela tiden på hur ont du har ,så är det just det som blir ditt fokus och därmed får du ondare.
Försöker du istället ta bort den tanken om din värk och i stället tänka på något som gör dig glad, då är det det som växer och du känner inte värken lika mycket.

Detta låter väl bra va`..?

Och det är bra också, om du använder det på rätt sätt!

Jag har och har haft så mycket nytta av att göra på just detta sättet och jag rekomenderar det starkt!

Men vad jag insett dessa dagar är att jag också har lyckats använda det på fel sätt.

Jag har med hjälp av positivt tänkande i stället förträngt det jag känt i min kropp vad gäller smärta och värk.

Jag har trott att om jag bara låtit bli att lyssna på de negativa signaler jag fått från kroppen, så skulle de försvinna och jag bli frisk och smärtfri igen!

Jag hör ju själv så dumt det låter nu....

Kan inte låta bli att tänka på den gången jag var hos en läkare i Stockholm- dit facket skickat mig på utredning- och ortopeden där böjer på min arm så häftigt att jag trodde jag skulle svimma av smärta....och jag svarar följande på hans fråga om det gör ont; "Nädå,det är lugnt...."

Ja men hallå...!!!

Jag har ju också "tävlat" med andra whiplashpatienter under dessa år ,har jag nu insett....

Det finns ju de som inte har så svåra besvär som jag ,och jag har alltid tänkt att "kan de så kan jag".
Vad jag inte förstått är att whiplash bara är namnet på hur skadan blivit till, och att vi alla drabbade har olika skador och därmed olika symtom.

Och självklart jämförde jag mig med de som var mindre skadade än mig.....vad annars..?

Att det fanns whiplashskadade personer som inte kunde röra sig utan hjälp och inte kunde klara sig själva, det gick liksom inte in i mitt huvud...jag ville ju vara lika "frisk" som de som klarat sig bäst!

Tina,Tina,Tina....

Jag har också förträngt att det faktiskt var en rejäl olycka jag var med om.

Jag hade definitivt änglavakt den gången och borde vara överlycklig för att jag överhuvudtaget överlevde smällen.

Jag kommer ju ihåg att huven kom genom fönsterrutan och stannade alldeles innan den skulle ha mosat min skalle....jag såg bara något blått som kom emot mig för att sen försvinna mitt framför mina ögon...(bilen var alltså blå)....

Tänk att jag inte bara kunnat vara glad för att jag överlevde och vara nöjd så....

Men vi människor är väl gjorda så att vi vill framåt och utvecklas.....och inte fastna där vi är....vi vill utmana oss själva och utforska våra begränsningar....ja, vi vill saker helt enkelt....

....och jag då som varit en tävlingsmänniska (har tydligen drag av det än i dag...) ville ju såklart "vinna" denna tävling mot min skada!

Jag trodde att jag kunde besegra den genom att vara stark, tapper, positiv och försöka nonchalera smärtsignalerna totalt.

Ja men ni hör ju så dumt...

...eller...?

Kan man tänka sig frisk från alla sjukdomar och besvär som finns i våra liv...?

Hur mycket styr våra tankar vårt mående egentligen...?

Och är det bäst att alltid vara positiv och tänka bra tankar...?

Jag vet ju vad jag trott om detta.....men idag vet jag att man kanske inte alltid ska ta allt till ytterligheten utan ha sitt sunda förnuft med sig också när man ställs inför olika utmaningar.

Detta är ett spännande ämne och jag skulle vilja skriva ännu mer om det, men nu slutar jag för denna gång och hoppas ni fick något litet att tänka på i alla fall....

Ja,livet är spännande ,eller hur...?

Precis när man tror sig ha hittat "lösningen" på allt...då slås man omkull och tvingas tänka om!
Men det är ju just det som är tjusningen tycker jag- att man aldrig blir fullärd och kan allt, utan vi lär oss ständigt och kommer aldrig färdiga "i mål" där....

Så fortsätt nu att lära av livets utmaningar och gläds åt dess gåvor!

De där orden om "...att ju äldre vi blir desto mer inser vi hur lite vi faktiskt vet..." gillar jag.

Varma sommarkramar till er alla!

Tina

Sluta aldrig att tro på dig själv!

2011-06-16T10:19:00.000+02:00

Glöm aldrig att du kan så otroligt mycket mer än du tror och underskatta inte dig själv!

Och vad gör det om det går åt "pipsvängen"...du har ju lärt dig massor på vägen dit!

Och var är egentligen ett "misslyckande"...?
Det kanske är det bästa som hänt dig och en "vägvisare" som leder dig på rätt väg....

Så vänner: Nu siktar vi högt och förverkligar våra drömmar och glömmer rädslan över att inte räcka till !!!

Du är bäst i hela världen på att vara just dig- där har du ingen konkurrans- och ingen kan göra det du gör på samma sätt som dig.

Så kom alltid ihåg att du är unik och har en unik gåva som ingen annan i hela universum har.... våga använd den min vän....

//Kram på er alla!

Tina

Kärleken tar dig till himmelen

2011-06-13T17:56:00.000+02:00

Värdefulla släktingar

2011-06-12T16:38:00.014+02:00

Hej i sommarregnet!

Nybakad student!

I helgen har vi firat min dotter Amandas student- och allt blev helt perfekt!

Hur ofta brukar sådana tillställningar bli det??!!

Det är ju tusen saker som ska klaffa och det brukar ju oftast vara något som inte blir som planerat, men så blev det alltså inte denna dag där allt blev bättre än bäst!!!

Vädergudarna var på våran sida och bjöd på strålande sol och en gassande värme, vilket ju är en stor del av stämningen en sådan här dag.

Alla släktingar som kunde kom, och det var fler än vi hade väntat, vilket gjorde Amanda jätteglad, för hon är verkligen en släktälskare som gillar att ha alla runt sig!

Eftersom hon tog studenten i Falun och skulle ut med klassen senare på kvällen, så hade hennes faster Anette lånat ut sitt hem och ordnat fest åt Manda där så vi skulle slippa åka så långt.

Mina tre änglar!

Och vilken fest hon fixat sen!

Eftersom det var ett underbart väder minglade vi i deras vackra trädgård medans Anette fixade med maten.

Jag kände dåligt samvete för att hon skulle få så mycket jobb när det var min unge som skulle firas, men Anette sa att jag skulle sitta ner och vara tyst och bara njuta av dagen.

Vilka människor det finns!!!

Anette och hennes man Lars lånade alltså ut sitt hem till oss och fixade allt som behövdes vad gällde mat och pynt- det enda jag fick bidraga med var drycken.

Hur värdefullt är inte det..?

Amanda och pappa Hasse!

Jag är så tacksam för att mina barn har så underbara släktingar i sitt liv- det är en gudagåva att vara rädd om.

När jag satt där i trädgården och tittade på alla dessa människor som kommit för Mandas skull, så rann lyckotårar nedför mina kinder....

Så många fina människor som finns i våra liv och ställer upp på oss...ojojoj, vilken rikedom!!

Amanda med killarna på mammas sida.

Min bästa bror och hans son kom ända från Stockholm för att fira Manda denna dag och det gjorde mig så lycklig, för jag vet hur mycket hon älskar dessa två knäppisar!!

Och min morbror från Skåne hann också fira Manda innan han återvände hem ,och det var en höjdare för henne eftersom även han ligger henne varmt om hjärtat.

Ja, min dotter fick verkligen ha alla hon älskar runt sig denna dag och jag vet hur mycket det betydde för henne- mer än alla fina presenter hon fick!!!

Manda med farfar,farmor och lilla Emma!

Så ett stort TACK till er alla som gjorde Mandas dag till ett minne för livet!!!!

Ja,det är en rikedom att ha så många fina personer - med hjärtat på rätt ställe, -i sitt liv och även denna kväll knäppte jag mina händer och tackade Gud för denna välsignelse.

För vad är viktigare än goda medmänniskor egentligen...?
Inga saker i världen kan mäta sig med det!!

Man kan ju inge köpa vänner och deras kärlek, så det är verkligen en dyrbar gåva.

Manda och faster Kokko-Bello!

Farmor Lena välkomnar i Fjäkelmyra!

Jag tänkte där jag satt i min stol denna dag ;

"Jisses så rik jag är!!!!"

"Inte nog med att jag har alla dessa underbara människor i mitt liv- jag har även personerna i gruppen, vänner, grannar, bekanta, myndighetspersoner och andra som jag verkligen gillar och är så tacksam för att jag har i min närhet."

Jag måste nog vara den mest tacksamma personen i världen!!!!!!!

Lycka till i livet min älskade unge!!!!

Jag säger bara:

KÄRLEK!!!!!!!

Sommartider

2011-06-07T17:44:00.007+02:00

Hallå på er go`vänner!

Nu har jag inte skrivit på länge....igen!!!

Har haft många "måsten" och tar då stryk fysiskt vilket inneburit att jag tvingats vila mycket...

...och jag avskyr verkligen min skada då när den handikappar mig så jag inte kan göra allt jag vill...

...för jag är så "full i göra" så jag "sprängs" snart..!!!!

Håkan och jag har tusen och åter tusen ideer kring detta med ÅSS, och hade vi fixat det, så hade vi nog jobbat med det dygnen runt!

Jag har ju länge haft en dröm om att hjälpa människor som är i den sits jag var i förut- med psykisk ohälsa- och nu har det visat sig att Håkan haft en liknande dröm!

Helt otroligt härligt- för vi jobbar så bra tillsammans han och jag och har väldigt samspelta tankar kring detta med ångest och hur man på bäst sätt kan hjälpa andra att må bra.

Så ett samarbete med Håkan är det bästa jag kan tänka mig!

Jag har ju sagt att jag ska hitta det "omöjliga" jobbet, och kanske detta är ett sådant....

...jag tänker i alla fall försöka och så får vi se hur det går.

Vi hade gruppträff förra torsdagen och det var så skönt att få sitta där i ljusskenet tillsammans med de andra igen.

Jag missade ju förra gången ,för då var jag i Falun med min son som skulle operera sig.
Och torsdagen före den var ju Nille till oss och höll föredrag om sitt liv.

Men trots att det bara var två gånger jag inte haft gruppmöte, så hann jag sakna det ändå, och det är väl ett bevis på att dessa träffar ge något!

Och om jag som idag mår bra saknar dem ,så kan jag föreställa mig att de som mår dåligt saknar dem ännu mer!

Vi pratade också om detta med att ha uppehåll över sommaren, men det var flera som ville att vi skulle fortsätta som vanligt utan sommarledigt för de känner sånt stöd från gruppen och skulle tycka det var jobbigt om vi inte fanna tillgängliga.

Och som en tjej sa; "Det är ju på sommaren vi som mår dåligt behöver mest stöd, för då stänger ju många psykmottagningar och många läkare har semester..."

Så vi kommer köra på som vanligt under sommaren för de som vill.

Vi ska också försöka träffas och göra något annat tillsammans- exempelvis fika på stan, gå på bio, gå en skogspromenad eller något annat roligt- för det tror jag är en viktig del för sammanhållningen i gruppen och en bra träning för ångesten.

Nu har vi ju inga problem vad gäller sammanhållningen (ännu) ....men det skadar väl inte att göra roliga saker tillsammans ändå!!
Allt som är roligt är bra!!!

Och ju större vår grupp blir desto stötte är ju risken för problem av olika slag ,eftersom det blir fler viljor som ska tillfredställas.
Men det tar vi då....om det nu kommer....

Just nu njuter jag bara av den sagolika stämning vi har i vår lilla grupp för tillfället och hoppas den förblir så länge till...

Viktigt att vara här och nu, och inte tänka framåt eller bakåt, för då missar man allt det fina som existerar just i nuet.

Och varför oroa sig för något i förväg?
Finns inget gott i oro.
Lika bra att tro att allt kommer gå bra tills motsatsen bevisas tycker jag- då har jag åtminstone mått bra under tiden fram till den eventuella "missen"..!!

Igår var Mimmie, min far, Fiffi och jag upp till Axi fäbodar, där jag lånar en stuga av min morbror i utbyte mot gräsklippning och lite tillsyn.

Fiffi i Axiskogen

Det var just gräsklippning som stod på schemat och Mimmie och jag delade upp arbetet medans pappa och Fiffi njöt av omgivningen.

Det är helt otroligt vad jag kopplar av däruppe i skogen.

Redan när jag sätter mig i bilen här hemma kan jag känna detta magiska lugn som fyller hela mig och färden dit är som en meditationsstund i sig.

Skogen är otroligt helande för mig och jag mår alltid gott där bland tallar och granar.

Jag kan sitta på en stubbe i flera timmar och bara känna...

Jag brukar uppfyllas av en tacksamhet så stor att jag ofta gråter där på stubben...

En tacksamhet över att jag mår bra idag och därmed kan njuta av allt som livet har att erbjuda- för det är ju så mycket när man verkligen tänker efter:

Träd av olika slag, vackra blommor i alla dess färger och former, gräs, dofter, ljudet av en porland bäck, solen som värmer mot kroppen, ljumma vinder som svalkar och smeker, fågelkvitter, ekorrar......

...ja,listan kan göras oändligt lång när man börjar titta omkring sig och ser vad Gud/universum givit oss att njuta av....helt gratis och utan krav på motprestation.

Mimmie njuter gräsklippning i Axi

Fantastiskt!

Jag blir som religös däruppe i skogen, utan vatten, utan el och med djuren inpå husknuten....det är en väldigt speciell känsla som jag älskar otroligt mycket...jag känner mig så "nära livet" om ni förstår hur jag menar...?

Jag antar att jag varit en fäbodgumma i ett tidigare liv eftersom jag känner mig så "hemma" i denna miljö... ;)

Nu ska jag gå en stilla promenad med Fiffi och riktigt insupa allt det vackra runt oss....till och med den minsta lilla myra ska jag förundras över! :)

Jag ska också borra näsan djupt i en syren- som ju har en av de underbaraste sommardofter jag vet- och bara njuuuuuuuuuuuuta.....

Gå nu ut ni också och verkligen känn allt fantastiskt i ert liv....det som bara finns där...villkorslöst....

Varma sommarkramar

Tina

Tro på dig själv och inse ditt värde

2011-05-24T14:49:00.000+02:00

Hej go`vänner!

Här kommer ett kort klipp med sååååå många fina budskap som jag hoppas ni kan ta till er!!

Kram på er alla!

//Tina

Ditt liv är ditt ansvar

2011-05-22T12:01:00.000+02:00

Jag undrade alltid varför ingen gjorde något åt det, men sedan insåg jag att det var jag som var "ingen".

L Tomlin

Viktigt att tillåta sig vila

2011-05-21T18:43:00.007+02:00

Hallå på er!

Denna helg har jag lovat mig själv att inte göra någonting.

Jag ska inte få dåligt samvete för att jag bara är och struntar i alla "måsten" som snurrar inne i mitt huvud.

Jag vet numera att det är en nödvändighet för mig för att orka med livets mödor.

Förut stoppade jag aldrig upp och tog mig tid till vila, utan körde bara på i all evighet för jag trodde att jag till sist skulle bli "klar".

Idag inser jag att jag måste prioritera vilan innan jag blir klar, och att jag också sällan blir klar- det finns ju alltid något eller någon som behöver ens omvårdnad och uppmärksamhet.

Så om jag ska vänta in vilan när jag känner mig färdig, då kommer den aldrig.

Jag måste själv ta den när jag känner att jag håller på att tappa all min kraft.

Enkelt egentligen, men jäkligt svårt när man är en människa som vill för mycket.

Ta bara detta med ÅSS- jag älskar ju allt som har med det att göra och skulle vilja jobba med det hur mycket som helst eftersom det får mig att må så bra.
Men min nackskada gör ju att det är en omöjlighet för mig- det vet jag- ändå tar jag på mig för mycket vad gäller det och annat i livet som jag gillar att göra...ja,även saker jag inte gillar att göra!!

Varför, varför, varför gör jag samma dumma misstag om och om igen..??!!

Jag var ju tvungen att grundligt granskat mig själv när jag ställde mig den frågan, för jag var ju som gammal prestationsmänniska livrädd för att jag hamnat i gamla spår av prestationstänk igen, och det skrämde mig riktigt rejält kan jag säga- ville för mitt liv aldrig hamna där igen!

Men till min stora glädje så kom jag fram till att det inte är för att vara duktig jag gör för mycket och tar på mig för mycket, utan det är helt enkelt därför att jag själv verkligen vill dessa saker som jag gör dem!

Sen att jag glömmer min skada och det handikapp den medför ,är en helt annat sak som jag får jobba med.

Detta var så skönt att inse, för jag känner verkligen idag att; " Man är inte det man presterar ,utan man är den man är oavsett...."

"Alla är vi lika mycket värda", så är det ju självklart.....

....för de flest av oss....

...men handlat vi alltid efter det..?

Beter du dig annorlunda mot olika människor beroenda på deras yrkesroll...?

Agerar du olika inför en hög chef och en uteliggare...?

Hur beter du dig mot en handikappad som inte kan tala om för någon om du agerar orespektabelt mot honom/henne...?

Ett försvarslöst barn- visar du henne/honom alltid den respekt hon/han förtjänar...?

Eller en gammal människa som inte klarar sig själv- hur vänlig och empatiska är du där...?

Detta är bra frågor att ställa sig faktiskt när man vill se hur "god" man är.

Jag ser dagligen människor som inte skulle få godkänt av mig vad gäller deras uppträdande mot de "svaga" i samhället och det gör mig så ont.

Jag blir både ledsen och fly förbannad över deras brist på medmänsklighet och blir samtidigt väldigt uppmärksammad på hur jag beter mig mot mina medmänniskor.

Jag vill verkligen vara en godhjärtad och kärleksfull människa och jobbar för att vara det, men vet att jag såklart också har brister vad gäller mitt uppträdande mot människor i min närhet- massa brister till och med.

Men jag försöker i alla fall tänka på hur jag bemöter andra och bete mig på ett reko vis, och det är väl där vi alla måste börja eftersom ingen av oss är perfekt utan ofta gör "fel" i våra möten med andra.

Jag hoppas nu verkligen att detta inte kan missuppfattas som om jag på något vis tror att jag är helt perfekt och superunderbar mot alla mina medmänniskor , för det vet jag att jag inte är och heller inte tror att jag är.

Men detta ämne är ett av dem som berör mig djupt eftersom jag själv varit och fortfarande är i den sitsen där människor är mästare på att bedömma och tro sig veta bättre- och sånt gör mig vansinnig!

Och som jag skrivit tusen gånger förut här; är det något jag hatar så är det MAKTMISSBRUK!!!!

Tjoohooooo, nu fick jag det sagt igen...toppen! ;)

Ja,apropå detta med att ta på mig för mycket, så ska ju Håkan och jag åka till Stockholm på en endagarskurs i "hur man bemöter media och blir intressan för dem" på måndag.

När jag tackade ja till detta så "glömde" jag att jag ju inte fixar att åka så långt på samma dag och sen sitta så länge.....

.....blev ganska så arg på mig själv när jag kom på det kan jag tala om (ni prestationsvänner förstår mig va`..?) och tänkte; "Hur f-n löser jag det här nu då..?"

Eftersom biljetten var personlig så kunde ju ingen hoppa in i mitt ställe tyvärr och jag kände det dåliga samvetet över att ha slösat andras pengar på ett ansvarslöst sätt bara för att jag vill mer än jag klarar....

Men se då träder kloke Håkan in!
Han ringer ner till kursledaren och frågar om det finns någon möjlighet för mig att få ett vilorum där jag kan lägga mig ner när kroppen vägrar vara med längre- och det fixade de!!!

Toppen!!

Så nu gör jag som jag gjorde till rådsmötet i Göteborg- jag åker och sen får vi se hur länge det går!!

Tack goa Håkan för ditt outtröttliga stöd av en gammal och lytt dam.... ;)

Som sagt så ska jag nu bara vila denna helg och bland annat försöka strunta i att barnens och mitt hem ser ut att ha haft besök av ett stridsflygplan.....

Min äldsta dotter Amanda har flyttat hem hit från Falun med hela sitt bohag, så för tillfället ser jag inte längre golven i vår lägenhet utan får klättrar på Mandas saker för att ta mig fram....

...och jag som ju i grunden är lite pedantisk vad gäller mitt hem, får verkligen "träna" nu..... ;)

Men vad gör väl det att det ser för gräsligt ut när man får äran att få rå om sin äldsta lite till innan hon för alltid flyttar hemifrån.....snyft....

En märklig känska faktiskt....att min lillprinsessa har blivit en vuxen kvinna nu som ska skapa sig sitt eget liv...ett liv utan mamma....

Det är ju precis som det ska och jag är så lycklig över att hon vill flytta från mig ,för det betyder ju att hon är stark och mogen för det och jag skulle ju i stället bli orolig om hon inte ville flytta från hemmets trygga vrå...

...men det är en speciell känsla ändå.....

...jag har ju fått låna henne i tjugoett år och det kommer bli ett tomrum som ingen annan kan fylla....

...ja ni mammor och pappor som redan gått igenom detta vet ju säkert vad jag försöker förklara här...

Men som jag sa så är jag mest lycklig över att hon är så trygg i sig själv att hon vill ut och prova sina egna vingar- för det är ju det som är målet när man uppfostrar dem; att ge dem en härlig självkänsla så de vågar följa sina drömmar och har möjlighet att njuta av livet.

Så min älskade unge Amanda; " Ut i världen och se dig omkring, för även om du inte finns fysiskt i min närhet så finns du alltid nära i mitt hjärta..."

Nä, nu ska jag ta mina ostkrokar, min Pepsi och mitt godis och hoppa upp i sängen och se på TV där- det är lyx för mig just nu det!! :)

Amanda är i Turkiet ,Mimmie är i Strängnäs och Samuel är på grillfest hos en kompis, så Fiffi (hunden), Joppe, Busan (katterna) och jag är ensamma hemma i kväll, så jag får ha allt gottis för mig själv denna gång...vilket kommer resultera i en ond mage om nån timme eller så....

....men det är smällar man får ta när man ska fira helg!!!

Måste innan jag slutar berätta att vårat Öppet Hus blev jättebra!!!

Det kom tretton personer och det är tolv mer än det kom på Borlänges Öppet Hus...!!!! (Jaja,lite skadeglädje kanske det fanns i de orden....) ;)

Skämt å sido så är det ju ett toppenbetyg för ett litet ställe som Mora att vi lyckades med detta- så ni som kom ska ha ett stort TACK för att ni hjälpte oss få en fin kväll!

Den största anledningen till att det kom så pass många var ju förstås Nille!
Hans berättelse om sitt liv som missbrukare och alkoholist var väldigt spännande att få höra och vi är så glada för att han tog sig tid för oss denna kväll.

Så ett jättestort TACK och en massa kramar till dig Nille, för din medverkan och ditt fina bemötande!

Ha`nu en fin kväll och var rädda om varandra!

//Kramar

Tina

Nu börjar det röra på sig...

2011-05-18T21:03:00.000+02:00

Hej alla!

Nu var det ett tag sen jag skrev - har haft massor kring mig så datasittande har inte varit tänkbart för min del.

Men nu jäklar ska jag försöka få till några rader!

Det händer mycket kring ÅSS just nu- massa saker kom samtidigt- rena ketchupeffekten!

Vår grupp i Mora var med i DD- halva framsidan och en helsida inne i tidningen!!
Vilken fin reklam vi fick där tack vara reporten Jennie-Lie.

Igår var Håkan och Rebecca från ÅSS Borlänge och Per och jag från ÅSS Mora, på Folkhögskolan Skeriol här i Mora och höll ett litet föredrag om ÅSS för en klass.

Gissa om vi var nervösa ..?!

Vi har ju alla fyra lidit av panikångest och social fobi och därmed hatat allt som har med "att synas" att göra, och att hålla föredrag har varit en total omöjlighet för oss förut.

Nerverna var på helspänn och jag tänkte om och om igen; "Varför utsätter jag mig för detta...?"
Samma tankar malde i de andras huvud och vi peppade varandra allt vi kunde innan genom att skämta om våra tillkortakommanden och hur roligt det skulle se ut om vi "flippade ur".

Att vi på detta sätt kan skoja om våra gamla "sår" är så jäkla härligt- vi vet ju så väl allihop hur vi lidit och hur ont det har gjort att ha levt med dessa handikapp ,så vi har en speciell gemenskap som tål att vi gör parodi över oss själva.

Vi klarade föredraget !!!
Och vi överlevde alla fyra!

Den samhörighet och kärlek jag kände för mina vänner när vi kom ut ur klassrummet och tittade på varandra utan att säga ett ord, men ändå visste att vi alla tänkte samma sak, den känslan är unik.

Ingen människa som inte upplevt ångestens plågor kan förstå hur jag kände, men det kan dessa personer- vi delar ett lidande och därmed har det uppstått ett speciellt band mellan oss.
En unik förståelse råder oss emellan.

Lika mycket som jag var glad för min egen skull att det gått bra, minst lika lycklig var jag för mina vänners glädje!

Tack mina fina vänner för ett ögonblick jag aldrig kommer glömma....

I morgon ska vi ha vårt första Öppet Hus för ÅSS här i Mora.
Det brukar vara svårt att få människor att komma på dessa kvällar ,men vi vill ändå göra ett försök.

Förhoppningen är ju att någon ny medlem dyker upp och sen vill fortsätta i vår grupp.

Vi har bjudit in Ingvar "Nille" Niilimaa som föreläsare och han ska berätta om sitt liv som missbrukare- det ser jag fram emot med spänning.

Vi försöker ju tillfredställa så många önskningar vi kan vad gäller att få nya personer att känna sig trygga i sitt första möte med oss.

Vi åker gärna hem till den som vill träffa oss om det är det den personen tycker känns bäst,eller så träffas vi på tu man hand på ett cafe eller i våra lokaler om det önskas.

Vi möter också upp den som vill innan ett gruppmöte och stöttar under mötet om det behövs.
Kontakt per mail och telefon är också ett sätt att få en första kontakt och vi har flera som använder sig av den metoden till en början.

Så som sagt- kom bara med era önskningar så möter vi upp er så mycket vi bara kan!

På måndag ska Håkan och jag till Stockholm och gå en kurs i hur man bemöter media och hur man får dem att bli intresserad av vår verksamhet- spännande!

Vi har också en del nya medlemmar på väg till oss och vi ser verkligen fram emot att få träffa dem.

Ja,det rör på sig helt klart och det gör mig jätteglad..!

Min önskan är ju att få bort alla fördommar och all skam som förknippas med ångestsyndrom och när människor hör av sig till oss och vill komma känns det toppen.

Ångest är inget att skämmas för, utan kroppens sätt att tala om för dig att du inte är snäll mot dig själv och därmed något bra!!!

Så tror jag att det är, men vet också att det inte är så lätt att tänka så när man kämpar med sin ångest och känner att man håller på att gå under...

Jag har just nu kontakt med flera personer som mår förskräckligt dåligt i sin ångest och ser självmord som en väg ut ur helvetet....

...och jag förstår dem så väl.

När man kämpat tillräckligt länge utan att må bättre, då tappar man hoppet om ett drägligt liv till sist och när hoppet dör, då orkar man inte mer...

Och eftersom jag vet att psykvården inte har de resurser man önskat , utan man får vänta länge på sin tur när det gäller att få hjälp.....då lider jag med dessa personer och önskar att jag kunde göra något för att mildra deras pina...

Det jag kan göra för dem, mer än att vara en medmänniska och stötta dem, är att försöka hålla ÅSS igång här i Mora, för jag tror starkt på att det vi kan erbjuda- som ett kompliment till proffsvården- är värdefullt för dessa människor.

Jag önskar att det hade funnits en sån här förening när jag mådde dåligt och kämpade i min ensamhet med skammen över den jag var.
Hade jag fått träffa någon annan som hade samma problem som jag, då hade min börda blivit så mycket lättare att bära, det är jag säker på.

Så därför slår mitt hjärta för ÅSS och det vi kan göra där!

Håll nu tummarna för att det kommer många nyfikna människor på Öppet Hus i morgon!

Sköt om er!

/Kramar

Tina

Våga prata om självmordstankar

2011-05-07T15:46:00.007+02:00

Hallå!

Träffen i torsdags blev många timmar denna gång, för vi hade bestämt träff med DD:s reporter Jennie-Lie Kjörnsberg före ordinarie gruppmöte.

Men det gick bra det också ,även om jag tror att de flesta av oss var rätt trötta när vi kom hem....

Jenni-Lie kändes direkt som en bra person som verkligen var intresserad av det vi pysslar med och inte bara var ute efter en "smaskig" historia som ju många kan vara.

Så intervjun kändes jättebra och alla som var där fick chans att säga det de ville ha sagt och bara de som kände att det var ok att vara med på bild var det.

Att få komma med i tidningen så här i ett reportage tror jag är det mest effektiva sättet att nå ut till allmänheten.

En liten annons om verksamheten, kan inte alls mäta sig med ett personligt reportage om samma sak.
Att få se en bild på de som är med i gruppen och höra våra egna ord gör det hela mer verkligt och naturligt.

Så tusen TACK Jennie-Lie för ditt intresse och fina bemötande!

Och tack alla ni i gruppen, som tog er tid och mod att komma före vanliga mötet och delta i intervjun- utan er hade det ju inte blivit någonting!

Trots en intervju med många skratt ,så kom vårt samtal i gruppen att handla väldigt mycket om självmord den kvällen...

Som jag skrivit tidigare ,så hoppar vi hej vilt mellan olika ämnen i vår grupp- ena sekunden gråter vi eller tvingas gå ut ur rummet för att smärtan blir fär stark, för att i nästa sekund gapskratta så vi får ont i magen!

Jag tror att just det är vår styrka- att vi verkligen kan dela både sorg och glädje med varandra, och det på ett ärligt och kärleksfullt sätt.
Vi månar om varandra på samma sätt som i en familj där man gläds med varandra när det går bra för någon och stöttar när någon inte mår så bra.

Ja,vi är som en liten.....eller snarare stor familj som finns där för varandra när det "blåser".....

Många var de gånger då jag sträckte mina armar mot Gud och frågade;
Varför, varför, varför...??????

Självmord ja......ett otäckt ämne som de flesta inte vill höra talas om, men som är "vardag" för den som drabbats av ångest.

För vi som lider eller har lidit av ångestsyndrom i någon form , vet att självmordstankar är en daglig följeslagare för väldigt många av oss och något vi behöver få tala om utan att bli dömda som galna.

Om människor förstod vilken mardröm det är att bära på ångest dygnet runt och vilken kraft det tar, så skulle de nog också förstå att vi brottas och brottats med tankar om att ta vårt liv och många gånger ser det som den enda lösningen till sist....

Självklart förstår jag att man som anhörig eller nära vän blir helt chockad när någon man älskar uttalar dessa ord om en önskan att lämna jordelivet- det är ju det värsta man kan få höra och man vet inte alls hur man ska handskas med denna vetskap och hur man ska bemöta sin vän som mår så dåligt.

Ensamt och utan hopp kan det kännas många gånger...

De flesta känner nog sig totalt hjälplösa och osäkra i den situationen.

Vad jag- som själv varit i den sitsen med dessa tankar och nu får höra liknande tankar från många andra- kan tipsa om är att;

våga stanna kvar med personen i fråga och gå inte undan, fråga varför dessa tankar finns där, låt personen få berätta ärligt och döm eller rätta inte det han/hon säger, kom inte med en massa pigga förslag på positivt tänkande osv- det orkar man inte höra i det läget, säg för Guds skull inte; "Ryck upp dig", var bara där och lyssna och låt personen få lätta sitt hjärta utan att behöva försvara det den säger, ge inte personen dåligt samveta för att hon/han har dessa tankar, förstora inte upp tankarna och gör dem så hemska... ja, var bara där och lyssna, det är det enda som behövs just då.

I vår grupp är det ingen som tycker dessa tankar är konstiga på något sätt, för vi har nog alla där själva haft dem mer eller mindre, och förstår så väl de som har dem ,och vill göra allt vi kan för att finnas som ett stöd till dessa personer.

Jag tror mycket på detta att ha en grupp i sin närhet som stöttar och accepterar den man är och det man säger och där man kan vara sig själv på ett annat sätt än vad man kanske kan vara i sin vardag med alla krav den har på ett "normalt" uppförande.

Hos oss kan man visa sina svagaste sidor och alla sina "konstigheter" och ändå bli omtyckt och behandlad som en helt "normal" människa.
Det är trygghet för mig och något jag saknade stark när jag mådde dåligt.

Jag tror även att det kan vara skönt att ha några andra än de i sin familj att prata med om sin ångest, för många gånger är man rädd för att belasta dem för mycket med sina problem och tänker att "snart blir de väl galna på mig och min skit...."

Så gruppen kan nog vara en oerhörd trygghet för många och det är det vi jobbar för att den ska vara.

Som en tjej i gruppen sa; "När jag börjat här så slutade jag hos min terapeut för jag mådde mycket bättre av att gå hit..."

Det om något är väl ett gott betyg på gruppen va`..??

Vi hjälps åt att bära våra sorger i gruppen....

Ja,jag önskar verkligen att de som vill och behöver komma till oss ska våga och inte tro att det innebär en massa förpliktelser.

Som jag skrivit förut så är det meningen att man ska hämta kraft hos oss, inte bli tömd på den på grund av att det är jobbigt och kravfyllt.

Vi har inga som helst krav hos oss.....jo, förrestän ett, och det är att du kommer dit för din egen skull och för att du ska må bra, inte för att prestera!

Och vår grupp är fortfarande öppen för alla och vi blir alltid lika glada när någon ny person dyker upp!

Jag hoppas verkligen det framgår att alla är så hjärtligt välkomna och att vi i gruppen gör allt vi kan för att den som kommer ska känna sig bekväm och väl mottagen.

Vill någon träffa någon av oss ensam innan en gruppträff, så gör vi gärna det också- det har jag redan gjort med flera och fler står på tur för en enmansträff innan de repar mod för att komma till gruppen.

Så hör bara av er så träffas vi och tar en fika på något cafe och småpratar lite om allt och inget!

Fick just veta att vi var med iDD idag, så nu måste jag rusa iväg och köpa tidningen och kolla så vi blev snygga och representativa...! ;)

Ha`det nu så gott och sköt om er alla så hörs vi snart igen hoppas jag!

//Varma kramar

Tina

Livets juveler

2011-05-05T11:00:00.003+02:00

Hej alla!

Läste dessa ord på en sida och tyckte de var så vackra ,så jag måste dela dem med er...

Mina tre älskade juveler

De vackraste

och värdefullaste

smyckena jag någonsin

har haft runt min hals....

"Är mina barns armar".

Kramar

Tina

Lev för dagen du har just nu

2011-05-03T11:39:00.001+02:00

Jag vaknade tidigt idag,
entusiastisk över alla spännande saker
jag skall göra innan dagen är över

Min uppgift är att välja hur min dag ska bli.

Idag kan jag välja att gnälla över det regniga vädret ...
eller glädja mig över att gräset får gratis vatten

Idag kan jag mumla om min hälsa ...
eller glädja mig över att jag lever

Idag kan jag sörja över att jag har så få vänner...
eller med spänning se fram emot att göra nya bekantskaper

Idag kan jag tjura för att jag behöver gå till jobbet ...
eller skrika högt av glädje för att jag har ett jobb att gå till

Idag kan jag muttra över att jag har hushållsarbete att göra ...
eller känna gjädje över att jag har jag har ett hem

Denna dag sträcker ut sig framför mig

och väntar på att få bli skapad
och här är jag, jag får forma min egen dag

Idag kommer jag att få en UNDERBAR DAG ...
för att jag är begåvad med så många gåvor i mitt liv

Dagen är min....

Författare okänd

Var dig själv trogen

2011-05-02T13:46:00.096+02:00

Hej igen min vänner!

Jag hoppas ni haft en härlig valborg och riktigt kunnat njuta solen.

Själv så lyxade jag mig med att bara vara helt ensam- en bristvara i mitt liv som ensam mamma, då vi oftast har huset fullt i ungdomar och allt det innebär.

Jag tycker verkligen om mina ungars vänner och är så glad för att de vill vara här hemma hos oss- det är ju en välsignelse i sig- men jag som är en människa med stort ensambehov, får ju sällan chansen till den där sköna tystnaden som jag längtar efter då och då.

Så nu när alla mina "juveler" var ute på sina valborgsfirande, då var det just tystnaden och lugnet jag prioriterade för min egen del.

Jag satte inte ens på TV:n, för jag ville verkligen "höra" tystnaden och njuta av den, vilket jag också gjorde i fulla drag.

Jag behöver detta lugn för att hinna komma ikapp mig själv och riktigt kunna känna var jag är i mitt liv just nu, vilket är svårt när man har full rulle kring sig för det mesta.
Som ensam mamma så måste jag ju tänka på barnen i första hand och då är det lätt att "gå vilse" med sig själv och glömma ta hand om sig.

Så dessa timmar i tystnad var det jag behövde som mest.

Och lyckan var total när sen alla mina ungar med vänner kom hem, hela och vid liv och ramlar i säng- för oavsett hur gamla ens barn blir, så är man orolig för att det ska hända dem något och tycker det känns så gott när de är hemma i "hemmets trygga vrå" igen.... ;)

På tisdagskvällen kom Tua Svahn till oss i gruppen för en samtalsträff.
Precis som jag trodde innan, så blev den hellyckad och alla elva personerna som var där var nöjda med kvällen.

Tua har förmågan att på ett enkelt sätt förklara det hon vill förmedla, och använder inga svåra och konstiga ord som ingen förstår, och därför kan alla ta till sig något av det hon pratar om på ett bra sätt.

Stort TACK till dig Tua för att du bjöd oss på denna fina kväll!

När Tua och de andra åkt hem, blev en kille och jag kvar i lokalen och började prata om relationer.

Han hade en massa funderingar kring sitt förhållande och tyckte att det var så bra att jag som kvinna kunde tala om hur jag såg på saker och ting som hade med förhållanden att göra.

För hur än det är så är vi ju olika vi kvinnor och män, och så ska det vara tycker jag, men det gör ju att det inte är så himla lätt att förstå sig på varandra ibland och då kan det vara skönt att få prata med någon av det andra könet för att bättre förstå sin partner.

För med sin partner blir det ju så nära och spänt eftersom det är kärlekskänslor inblandade, och det slipper man ju om man pratar med någon som man inte har sådana känslor för- det blir inte lika "laddat" som med en partner utan mer neutralt och därmed lättare.

Så vi fick oss många skratt av igenkännande och många "aha-upplevelser" den aftonen och jag fick ett stort tack av denna man för att han nu fattade en massa som han inte gjort innan vårt samtal sa han, och sånt gör mig så lycklig.

Jag tackade naturligtvis honom också, för han lärde självklart mig lika mycket som jag honom.

Så tack NN för ett givande samtal!

Per, jag och en medlem till från vår grupp åkte i torsdags ner till Borlänge på ÅSS årsmöte.
Per skulle bli invald som ledarmot bara var det tänkt, men det slutade med att han blev både det och vice ordföranden!

Så nu vet jag inte hur jag ska stå ut med honom i fortsättningen, för nu blir han väl ett sånt där "höghöns", som jag "älskar", han också.....   ;)

Det blev i alla fall ett trevligt möte där vi bestämde en hel del bra saker och så ,det viktigaste, fick gott fika!
Håkan hade till och med inhandlat "Mora Must" för att få oss från Mora på bra humör.....   ;)

I veckan ringde en psykolog från psyk här i Mora till mig och frågade lite om ÅSS och vår grupp!
Jag berättade lite kort om vad vi gjorde och vad vi stod för och han tyckte det lät toppen och frågade om han fick tipsa sina patienter om oss!

OM han fick!!

Det är ju det vi vill och jobbar för- att så många som möjligt ska komma till oss och få stöd och därmed chans till ett bättre mående!

Jättekul att psykvården ger oss sitt ok också!!!

Och Per har haft kontakt med företagsvården och där är de också väl inställda till oss och har redan en person som de önskade skulle få komma till vår grupp, vilket vi naturligtvis tackar ja till.

Och så har vi tre nya tjejer på gång också...

Det "rör på sig" för oss och ÅSS just nu och det är så himla kul och inspirerande.

Vi har ju som mål att bli 100 medlemmar i ÅSS Dalarna innan 2012 och det ska vi bara fixa!!!

Jag ska "tvinga" alla mina nära och kära att bli stödmedlemmar för att stötta vårt arbete, så gör ni alla likadant så ska ni se att vi når det mål de flesta tror att vi inte kommer klara ....

...men som den tävlingsmänniska jag är, så blir ju utmaningen bara roligare ju mer "omöjlig" den är....   ;)

.....och med Håkans outtröttliga envishet och ideesprutande som hjälp, så är vi snart 100 medlemmar lätt!!!

Här kommer ÅSS Dalarnas Plusgiro om ni vill stötta vårt arbete för de som är ångestdrabbade:

637 26 12 - 9

200:-/år för vuxen

100:-/år för ungdom upp till 26 år

Skriv ditt namn och adress på inbetalningsblanketten och gärna e-post.

Vi tackar på förhand!!!

Tua pratade om, när hon besökte oss, hur hon tänker kring detta med varför man får en panikattack...

Hon menade på att när man inte har tillgång till sig själv, utan har tappat bort sitt sanna jag och i stället är fylld av krav från andra, då kommer panikattacken som ett brev på posten när man utsätts för något.

Jag kan verkligen "skriva under" på det, för så var det för mig när jag hade panikångest.

Inuti mig fanns ingen Tina- det var tomt på mig där.

Istället fanns där miljoners olika krav från andra där.
Andras åsikter, önskningar, förväntningar och mallar för hur man skulle vara och vad man skulle tycka.

Jag var så full i andra att det inte fanns någon plast för mig.

Och på resans gång hade jag tappat den jag var så jag visste till slut inte vad jag ville eller tyckte om någonting- jag fanns inte längre.

Inne i Tina fanns ingen Tina.

Jag minns när jag kom till Tua första gången och skulle berätta vad jag tyckte om olika saker och vad jag ville med mitt liv- jag hade inte en aning!!!!!

Jag hade så totalt förträngt den jag var och mina egna önskningar ,så jag till sist verkligen inte visste vad jag ville och vad jag tyckte om någon ting!!

Hemskt!!!

Att jag fick panikattacker i den situationen är ju självklart för mig idag- man får panik när man inte har tillgång till sig själv och därmed inte förmår sätta gränser mot andra människor och deras krav på en.

Det är vidrigt och man blir "uppäten" och till slut en liten "fläck" som alla iderligen kör över och krossar!

Så att sätta gränser för sin egen skull är så otroligt viktigt om man vill må bra och inte hamna i ångestträsket- att till exempel säga; "nej jag vill inte..." när man inte vill något och alla tjatat och ger en dåligt samvete, och att våga säga "ja, det vill jag..." fast man vet att många blir sura på en om man gör det man önskar.

Att våga vara sig själv trogen är en förutsättning för gott mående och det jag tror på, och är det som fungerar för mig i mitt liv, så det är numera en av de största "stöttepelarna" som jag lever efter.

Att inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker, utan följa det mitt hjärta säger mig- då blir det bäst både för mig och de i min närhet.

Det blir ärligt och ärlighet gör gott.

Så ni som har ångest idag, fundera på hur mycket ni gör för er egen skull i livet och hur mycket ni gör för andras skull.

Eftersom ni lider av ångest så kan jag med stor säkerhet gissa vem ni prioriterar först i ert liv.... ;)

Lägger in en fin låt med Camilla som avslutning idag, som handlar om att tycka om sig själv för den man är och inse att man kan så mycket mer än man tror.

Ta väl hand om er så hörs vi snart igen hoppas jag!

//Kramar

Tina

Virrvarr inne i huvudet

2011-04-27T21:44:00.002+02:00

Hallå i stugan igen!

Jag har just vaknat ur nästan en veckas "koma" av whiplash-migrän (mitt eget namn på denna åkomma), värk i nacken, illamående och yrsel och känner hur livet börjar vända åter...

Jag som ju tror på detta med att Gud/universum vägleder oss genom att ge oss motgångar när vi är på fel väg och medgångar när vi är på rätt väg, har ju verkligen haft tid att dessa dar fundera över vad i hela friden gör jag för fel som har så otroligt mycket motgångar i mitt liv just nu..??!!

Har funderat och funderat och vänt upp och ner på allt jag gör mot mig själv och mot andra, och blivit så frustrerad av att inte hitta lösningen ,att jag på allvar fått hejda mig själv från att springa med huvudet före in i väggen med full fart!

Det har varit aktivitet på högvarv inne i mitt huvud kan man lugnt säga.

Och så i natt "hände det"...!!!
Svaret ramlade från huvudet ner i mitt hjärta, och jag bara visste.
Denna oslagbara och gudomliga känsla som slår det mesta av känslor.
All spänning, oro, irritation och frustration jag burit på en längre tid, bara släpper taget om mig och det uppstår ett stort lugn inombords- så befriande och makalöst.

Vad var det nu jag gjort för fel (igen!!) då...?

Jo,jag kom åter på hur jag sätter andras välbefinnande före mitt eget och hela tiden sviker mig själv.

Jag visste ju det redan, men nu insåg jag det på ett annat plan, ett steg till närmare mitt sanna jag.

Svårt att förklara hur jag menar, men jag ska försöka;

Vi säger att jag från början, på en 100% skala, tänkte på mig själv och mina behov till 10% vilket ju är väldigt lite och får konsekvensen att jag mår dåligt.
För att må bättre så måste jag lära mig att ta hand om mig själv bättre, och inte se till andras förväntningar på mig i första hand och tillfredsställa dem.
Om jag kanske då får till det så att jag tar hand om mig själv till, låt säga 20% så mår jag ju såklart redan där mycket bättre än förut.
Då kanske jag tror att jag nått min "må-bra-topp" och nu lärt mig ta hand om mig själv på ett bra sätt.
Men sen en dag börjar jag må dåligt igen och fattar ingenting...."Vad är det nu då...?" "Vad hände med mitt goda mående...?"

Då mina vänner, tror jag att det är såhär; Universum/Gud vill ta oss till 100% gott mående och tycker inte att vi ska nöja oss med 20% (vilket vi i det läget tror är 100%) utan ger oss nya utmaningar i form av motgångar för att vi ska komma ännu ett steg närmare dessa 100%...

Jisses så svårt detta var att förklara.... hoppas ni förstår vad jag menar.

Så för min del, trodde jag att jag var färdig med läxan som hade med "att ta hand om mig själv" att göra, och att jag redan vara framme vid mina 100% vad gällde det ...men så började motgångarn strömma över mig och jag fattade inte varför eftersom jag ju var klar med denna läxa trodde jag ....vilket jag alltså inte var och därför ville universum/Gud hjälpa mig vidare mot mitt mål genom att ge mig en "smäll på käften" igen...

Så i detta ögonblick funderar jag om jag nu tar hand om mig själv till 100% och därmed är klar med denna av liveta läxor, eller om jag bara är på 30% och har en lång väg kvar att gå, innan jag tar hand om mig själv på det sättet universum/Gud vill att jag ska göra- på det sättet som är rätt för mig....

Visst är livet spännande....? ;)

Inte lätt att tycka det just när man kämpar med sina motgångar och bara vill att allt ska gå lätt och enkelt, men när man väl klart sin läxa och kommit ut på "andra sidan" så är man så tacksam för vad man lärt sig....

Jag har börjat med att stanna kvar efter våran grupp på torsdagar för jag vill gärna att de som behöver ska få chans till mer prat och samvaro och så tycker jag naturligtvis själv att det är intressant och givande.

I torsdags blev mina tre "plastdöttrar" (ungdomarna i gruppen)kvar med mig och vi fick några mysiga timmar tillsammans.
Jag ömmar extra för dessa töser som har hela livet framför sig men blir så hindrade av sin ångest.
Så mycket de missar på grund av sina besvär och så kämpigt de har det när de borde få vara unga, lyckliga och problemslösa.

Tja..."problemslös" är väl ingen...men de skulle inte behöva ha det i den grad de har...

Jag vill tacka er tjejer för allt ni delar med er av till mig, och för att ni vågar lita på mig- "sånt värmer gott i en gammal kvinnas hjärta töser.... " ;)

Idag har Håkan (ÅSS ordförande i Borlänge) och jag suttit i våra lokaler här i Mora och planerat ÅSS Dalarnas framtid.....Visst lät det fint...? ;)

Vi har ju som mål att ha fått ihop 100 medlemmar innan år 2012 och måste då komma på olika sätt att marknadsföra oss, så det pratade vi kring.
Olika aktiviteter och kurser för medlemmarna talade vi också mycket om, för vi vill ju att de medlemmar vi redan har ska vara nöjda med oss och vilja stanna kvar.
Vi hann även prata en massa om livets mödor och glädjeämnen och "vips" så var det dax för Håkan att åka tillbaka till Falun.
Håkan och jag gillar verkligen detta med ÅSS, och när vi kommer tillsammans och börjar "spåna" ideer då går tiden så fort och vi känner oss aldrig färdiga när vi skiljs åt...

I förra veckan när jag skulle hämta ut min "lön" på det trevliga socialkontoret (är utförsäkrad som så många andra) då fick jag många tankar.....igen...

Jag satt i väntrummet och väntade på min handläggare när jag hörde några så kallade "höghöns" ,bland annat en politiker i Mora ,som stod och pratade med varandra i entren.
De pratade om sina "små" resor till Florida,USA, Kina med mera, som om det vore varje människas självklarhet att ha råd med detta!

Snacka "skilda världar" här va`...?

Politikern skojade också med en kollega som kom in genom ytterdörren genom att fråga i ironisk ton; "Ska du ha grön eller gul blankett NN...?" och så skrattade han högt och hjärtligt.
Gul blankett har vi som ansöker om socialbidrag, vad det gröna används till vet jag inte.

Där stod dessa "höjdare" och gjorde sig lustiga över oss som är i behov av hjälp, i just den byggnad där man jobbar med sånt- att hjälpa människor in nöd- och så betedde de sig som totalt obildade människor.

Jag tänkte först gå fram till dem och säga något lagomt "snällt" för jag kände mig kränkt av det de gjort och jag accepterar inte ett sånt beteende.

Men vet ni....Jag satt kvar helt lugn och log för mig själv, för jag insåg plötsligt hur små och rädda dessa patetiska fjantar är, och hur jobbigt de måsta ha det i sitt liv när de hela tiden måste trycka ner andra för att själva känna sig stora.

Små, små människor som inte är värda att ägna en gnutta enerig åt.....
Jag har ingen som helst respekt för sådana personer- vad de tycker och tänker betyder ingenting för mig.
Det enda jag kan känna för dem är medlidande för de stackare dom är.

All min ilska bara försvann och jag fortsatte att bläddra i min tidning där i väntrummet och kände mig så mycket "större" än dessa så kallade "storherrar".....

God natt mina kära vänner för nu kryper jag snart i säng för i morgon åker Per och jag på ÅSS årsmöte i Borlänge och tar tre medlemmar med oss

Kramar

Tina

Sårbarhet

2011-04-20T20:45:00.002+02:00

Hej igen!

Jag läste en artikel i tidningen "levaPS!" om vad Brene`Brown, professor i socialt arbete vid University of Houston, kommit fram till i en undersökning som hade med sårbarhet att göra.

Hon kom fram till att vår rädsla för sårbarhet står i vägen för att vi ska kunna leva våra liv fullt ut.

Att vi har en sån rädsla för att inte få höra till- känslan av att om andra såg vissa delar av mig så skulle jag inte få vara med i gemenskapen.
Att inte vara tillräckligt smart, tillräckligt smal, inte tillräckligt framgångsrik, är några av de rädslor vi känner och som blir till skam om vi inte lever upp till dem.

Och Brene menar att under skammen finns sårbarheten- en sårbarhet som enligt henne är motsatsen till att ha kontroll.

Jag kan verkligen skriva under på det hon skriver, för så var det ju för mig - jag var livrädd för att någon skulle upptäcka hur "liten" och "dålig" jag var där under mitt skal som jag visade utåt.

Vilket jäkla jobb det var- att hela tiden vara på spänn och tänka på hur man förde sig och vad man sa.

Idag när jag inte har dessa problem längre ,så har jag ett helt annat liv- ett liv med ett lugn som jag saknade förut.
Det är svårt att med ord förklara den glädje jag känner över att ha besegrat dessa krav jag hade på mig själv- allt är så lätt och tryggt nu, vilket är helt underbart!
Jag känner en oerhörd frihet i mitt liv idag, när alla krav på att prestera och vara duktig inte styr mig längre.

Det är fruktansvärdt tungt att leva som en prestationsmänniska ,som värderar sig själv utifrån det hon gör i stället för, som sig bör, efter den hon är.
Jag har ju haft förmånen att fått prova på båda världarna, och jag vet ju vilken jag föredrar... ;)

"Om du visar din sårbarhet öppet, kommer du att få mer glädje, empati och kärlek i livet..." skriver hon också, och även där håller jag med.

Jag tänker då närmast på vår grupp, som ju bygger på just sårbarhet - att vi ska våga "blotta" våra sår och svagheter för varandra, och ändå känna att man är älskad och accepterad för den man är.
Och då blir det också en sann och äkta vänskap som man inte träffar på så ofta i livet annars, eftersom de flesta människor spelar detta spel och inte törs visa sin sårbarhet.

Här kommer några av Brenes förslag på saker att tänka på för att öka sin sårbarhet:

* Se på dig själv och alla andra med uutgångspunkten "Vi gör alla så gott vi kan."

* Säg "STOPP" när du märker att du hackar på dig själv för att du inte lever upp till kraven.

* Byt ut "Jag är så jä-la korkad" mot "Jag gjorde så gott jag kunde då."

* Ta en dag då och då när du bestämmer dig för att vara nöjd med att bara ta dig till jobbet.

* Påminn dig om att alla människor känner sig otillräckliga, misslyckade och sårade ibland, det är inget du är
ensam om, utan en del av livet.

* Skriv ner allt du är tacksam för i ditt liv.

Och här kommer ytterligare kloka ord från reportaget:

"Om vi vill leva livet fullt ut, måste utgångspunkten i våra liv vara att vi är värda att älskas.
Det betyder att vi ska odla modet, medkänslan och förmågan att knyta an till andra människor
så att vi kan vakna på morgonen och tänka: "Oavsett vad som blir gjort och hur mycket jag
lämnar ogjort, så räcker jag till."
Det är att gå och lägga sig på kvällen och tänka: "Nej,jag är inte perfekt, jag är sårbar och
ibland är jag rädd, men det ändrar inte det faktum att jag också är modig och värd att
älskas och få vara med."

Ja,tänk vilken underbar värld vi skulle få om alla vågade visa sin sårbarhet och den de verkligen är, och så mycket lidande vi skulle slippa.
Det där med att "..man kan inte älska någon annan innan man älskar sig själv...." ligger det nog väldigt mycket i tror jag, för älskar du dig själv som du är med alla brister ,så kan du ju älska andra med deras tillkortakommanden och inte känna dig hotad av dem.
Alla får vara den de är och inte känna press på sig att vara "som alla andra" för att få vara med i gemenskapen.

Så ta nu och titta er själva i spegeln och säg: "Jisses vilken underbar människa jag är! Inte perfekt, men alldeles tillräcklig för att vara bra nog!"

Den övningen är inte helt lätt, då vi oftast kritiserar det vi ser i spegeln och tycker vi har en massa fel.
Försök att börja se det fina du har i ställer för de fel du tycker att du besitter.

Stor kram till er alla!

Tina

Tacksamhet för det man har

2011-04-17T19:46:00.013+02:00

Hallå i vårsolen!

Visst är det underbart nu när våren verkligen är här..?!
Jag får absolut mer ork och ett bättre humör när värmen och ljuset kommer till oss.

Glad blev jag också när jag kom hem efter rock-kryssningen i förra veckan.
Min son Samuel hämtade mig på busstationen när jag kom på bussen till Mora.

När han och jag kom på vår parkering här hemma, så hörde
jag musik som spelade; "Jag må hon leva, jag må hon leva...." högt över hela vårt bostadsområde.

Samuel flinade och jag började misstänka att det var till mig låten var, för jag hade ju fyllt år när jag var på båten.

När vi kommer in på gården så står fönstret öppet och där ur kommer mycket riktigt födelsedagsmusiken.

Ytterdörren öppnas och där står mina två döttrar och hälsar mig välkommen hem och grattis på födelsedagen med massor av kramar.

Bara det hade jag nöjt mig med!

Men när jag kommer in i lägenheten så är den renstädad och fin, min favoritmat står färdigdukad på ett pyntat bord, ljus är tända och paket ligger bredvid min tallrik.

Vilka ungar jag har!!

Jag kände hur glädjetårar trängde fram i ögonen av kärlek till dem och för tacksamhet för vad de gjort för sin mammas skull.

Efter maten kom de sen fram med en hemmagjord tårta som var jättefin och supergod.

Den stunden runt matbordet med mina underbara ungar är en otrolig rikedom för mig- vad mer kan man önska sig egentligen..?
Att få uppleva denna gemenskap och närhet med dem slår allt annat- barnen är verkligen det bästa vi har här i livet!

Jag fick bland annat ett häfte som de själva gjort som jag skrattade gott åt- dess innehåll visade på att mina barn känner sin mor väl, för det innehöll bara saker jag vill ha, typ; "Samuel diskar", "Mimmie dammsuger", "Amanda lagar mat", "massage", "tvätthängning", mm.

Så när jag vill ha hjälp med något av detta så använder jag bara en
av kupongerna i häftet och så gör någon av barnen det istället!!
Toppen!!

Ja,usch va`fattigt livet vore utan mina älskade "troll" - de ger mig så mycket lycka varje dag jag har äran att få spendera med dem.

Miljoners TACK ungar för att ni finns och för de vackra själar ni är - jag är så stolt över er.

Detta stod på "Mammas Gyllene Häfte" som jag fick av barnen...

Jag missade ju ett gruppmöte när jag var iväg på båtkryssningen och längtade därför extra mycket efter dessa människor.

Så min lycka var stor när vi sågs igen i torsdags!
Tänk vad man fäster sig vid somliga personer och hur mycket de kommer att betyda för en.

Jag saknar dem verkligen när vi inte setts på ett tag och undrar alltid hur de mår och hur det går för dem.

En ungdom i gruppen har det extra tufft just nu och har , som jag tycker, ingen vettig hjälp att använda sig av, och heller ingen att vända sig till.
Det gör så förskräckligt ont i mig när jag ser hur denna fina människa kämpar med allt han/hon har, men lämnas ensam med sina plågor.

Vad fan finns vården..????!!!!

Ska han/hon hinna ta livet av sig innan någon "vaknar" och hjälper till på ett vettigt sätt..???!!!!!

Att jag känner sån avsky för systemet som råder inom psyk, beror säkert på att jag själv varit i samma sits som denna ungdom befinner sig i idag, och att jag vet hur hjälplös och beroende man är då, och från djupet av mitt hjärta HATAR hur personal inom psyk kan behandla en människa i denna utsatta situation.

Maktmissbruk är det värsta jag vet och det finns nog inget som gör mig mer förbannad än just det!!!!!!!!

Var finns empatin och respekten för andra hos dessa idioter??????!!!!!!

Denna unga person i gruppen försökte också komma i kontakt med någon på "Hjälplinjen" en kväll när ångesten blev för övermäktig, men det gick inte att komma fram!
Det hade tutat upptaget hela tiden.

Och "Mobila Teamet" stänger 21.00.

Tror folk att man inte har ångest efter 21.00 på kvällen, eller.....?

Tror de att man kan bestämma när på dygnet ångestatackerna ska komma...?

Till sist kom ett ursäktande sms till mig, där han/hon fick mig att förstå att det var kris.

Vi pratade i två timmar den kvällen och genomled panikattacker tillsammans per telefon.
Mitt hjärta "blödde" och jag ville bara åka och ta med denna "unge" hem till mig!

Som han/hon kämpade där i andra änden av luren- vilken hjälte, vilken hjälte....

Ingen ska behöva genomlida detta "helvete" ensam och utan stöd- det är omänskligt och förskräckligt!!!!

Detta är min dröm om ett "Kärlekens Hus" för ångestdrabbade.....

Nä, nu jäklar är det tusan dax för universum att överösa mig med pengar, så jag kan köpa mitt "Kärlekshus" för alla dessa drabbade, så de aldrig mer ska behöva känna sig ensamma och övergivna!

I det huset skulle ingen bli kränkt eller illa behandlad- där skulle kärlek, empati,ödmjukeht, icke dömmande och förståelse råda.

Ett hus för läkande av själen.

Nu på torsdag, skärtorsdagen, så kommer Tua Svan till oss i gruppen för en samtalskväll, vilket ska bli jättespännande.

Eftersom det var hon som räddade livet på mig, så hoppas jag att de
andra ska tycka lika mycket om henne som jag gör.

Och att hon också ska kunna hjälpa någon i gruppen så som hon gjorde med mig.
Tua och Dan Nyberg är ju mina hjältar och "räddare" ,så det är ju såklart de två jag rekommenderar till de som frågar mig om bra terapeuter.

Känns så gott för mig att ha Tua och Dan att ärligt kunna föreslå när någon ber om förslag på hjälp.

Stort tack och många kramar till er båda som ställer upp på oss i gruppen på detta fina vis!
Ni är "guld"!

Har ni sett sånna snygga skor förut.....??!!

Nu ska jag lägga mig och sova så jag orkar med veckans alla "måsten" och annat, men först måste jag visa en bild på vad jag såg åt våran lilla chihuahua Fiffi när jag var i djuraffären senast- en uppsättning av skor typ "Converce" som till på köpet var rosa!!!

Funderar skarpt på att köpa dessa åt henne....hahahhahaha.... ;)

Sov så gott!

//Kramar

Tina

Rock`n Roll

2011-04-12T20:59:00.013+02:00

Hej på er!

Har inte skrivit på ett tag för jag har avtjänat mitt "straff" för att jag varit på två resor under en kort period- först ÅSS rådsmöte i Göteborg och helgen därefter var jag på Sweden Rock-kryss till Åland.

"Straffet" blir såklart än mer värk och då är det omöjligt för mig att sitta vid datorn några längre stunder.

Men ju jäklar ska här skrivas...!

Jag fick Ålandskryssningen i födelsedagspresent av min kära väninna Pia, som ville inviga mig i rockvärldens mysterier.

Jag hade aldrig någonsin varit på någon rockfestival eller liknande förut ,så jag tyckte det skulle bli spännande att få lära mig något nytt.

Och visst lärde jag mig saker som jag inte haft en aning om- exempelvis att det råder en härlig kamratskap mellan dessa människor, som alla verkar älska sin musik så otroligt mycket.

Även fast man aldrig träffats förr så hejades det både till höger och till vänster när man gick runt där på båten.
Det var som om alla var en enda stor familj!

Jag som tycker det är obehagligt med tomtemask...

När jag skulle stänga hyttdörren, så sa Pia åt mig "att på rockkryss då har man inte dörrarna stängda heller, utan vid öppna så att alla som vill kan komma in och hälsa på..."

Kändes ju lite konstigt för mig först, men jag vande mig snart när jag insåg att Pia hade rätt- det var nästan ingen som hade sin dörr stängd!

Och det trillade in både den ena och den andra hos oss, vilket resulterade i många skratt och massa rockprat.

Rock`n roll...!!!!!!!!!

Skratten och de tokiga skämten kunde jag hänga med i, men det var värre med rockpratet- jag fattade inte hälften av vad de sa om olika band och dess medlemmar!

Men det gjorde ingenting, för jag var så fascinerad över hur dessa människor verkligen "brann" för sitt musikintresse.
Jag blev nästan lite avundsjuk på dem för det, för jag har nog aldrig "brunnit" så för något i hela mitt liv eller ens haft någon idol.

Det verkade vara så väldigt mycket mer än bara musiken för dessa människor- det var som en hel livsstil mera.

Och inte var de så hårda och tuffa som de ser ut som heller med sina tatueringar,pearcingar, läder,nitar och långt svart hår.... ;)

Såhär "hipp" kände jag mig bland
alla tuffa hårdrockare....

Så ännu en gång visade sig det självklara - detta att man aldrig ska dömma någon efter utseende!

För om det skulle vara sant - att man på insidan är samma människa som det verkar på utsidan ,så hade jag inte suttit här idag, för det var flera "vampyrer" med på båten... ;)

Tankar kring barn, vill inte riktigt släppa sitt grepp om mig ännu har jag märkt...

När jag åkt buss dessa dagar ,så har jag vid flera tillfällen uppmärksammat hur olika föräldrar beter sig mot sina barn.

Och många gånger har jag mått illa när jag sett hur respektlöst de behandlar dessa små och vuxenberoende varelser.

De pratar inte med barnen, de beordrar dem

"Nu gör du så...!" "Nu lyder du mig ,annars...!" "Sluta gråt...!" "Håll tyst....!" "Sitt ner...!"

Jag fattar inte hur de kan tycka att de har rätten att behandla sina ungar på det sättet - som om de "ägde" barnen och då får bete sin hur som helst mot dem.

Så sjukt!

Är det några som förtjänar respekt och kärlek, så är det våra barn!!!
De är ju helt beroende av oss och vår omvårdnad ,och kan inte klaga och gå därifrån ,på samma sätt som vi vuxna kan om någon är elak mot oss.

Jag har som tur är också sett bra föräldrar på mina bussturer- föräldrar som ser sina små "juveler" och pratar till dem i ställer för över huvudet på dem, och verkligen lyssnar på det de säger.

När jag ser sånt blir jag varm i hela kroppen!

Alla barn borde få bli bemötta på det sättet av oss vuxna- vi som ju ska vara deras förebilder och visa hur vi människor ska vara mot varandra.
Och när då vuxna inte tar sitt ansvar som förälder, utan kränker och behandlar sitt barn illa , är det då så konstigt att vi har barn som mår dåligt och beter sig som små ligister..?!

Inte ett dugg konstigt i min ögon!

Någonstans måste ju skiten de får ta hemma ut!

Och om de är rädda för mor och far ,då blir det ju andra personer eller materiella ting som får ta deras frustration och ilska i stället.

Jag säger inte att det är okey att göra så, men att jag förstår varför de gör som de gör.
Det man stänger inne i sig själv, kommer förr eller senare att visa sig på något sätt, och ilska är ett av de sätten...

Vi har ju några ungdomar med i gruppen ,och jag förfäras över vilket dåligt stöd det finns för dem idag och hur klumpig psykvården är när det gäller dessa unga människor, som ju har hela livet framför sig och därmed borde få bra hjälp snabbt!

En av dem i gruppen fick i dagarna veta att hans/hennes psykolog blir långtidssjukskriven till efter sommaren nån gång, och det är ju katastrof om man mår så dåligt som denna person gör.
Att de heller inte sätter in en annan terpeut som stöd under tiden är för mig helt vansinnigt.

En människa som är i akut behov av hjälp för att klara sin vardag, slängs bara ut från den lilla trygghet som fanns i livet och står här nu ensam och villrådig.

Vad är det för jä-la vård..???!!!

Ett barn eller en ungdom ska inte behöva känna sig
ensam och hjälplös när de mår dåligt....

Det gör mig så ont att se och höra hur dessa unga människor kämpar i motvind mot idioter till "hjälpare" ,och hur de blir bemötta av dessa okunniga människor.

Psykpersonal borde granskas otroligt väl innan de godkänns på avdelningar och andra vårdinrättningar, för de har liv i sina händer, och liv leker man fan inte med!!!

Om de visste hur skör tråden är, mellan att orka fortsätta kämpa med sin ångest och att ge upp och ta sitt liv, så skulle de förhoppningsvis inte bete sig så som många av dem gör idag.

När de i gruppen berättar vad de upplevt när de varit intagna på olika psykavdelningar blir jag så jä-la förbannad- de har blivit nochalerade och behandlade som djur ibland!

Det är förskräckligt och man vill inte tro att det är sant.

Jag hoppas stödet från oss i gruppen ,ska få denna person att känna att han/hon i alla fall inte är ensam, utan vi kommer göra allt vi kan för att ge stöd och kraft för fortsatt kamp mot ett bättre mående för honom/henne.

Tillsammans är vi starka...

"Tillsammans är vi starka...." heter det ju...!

Fick ett mail från en vän igår där han så fint beskrev hur det kan kännas när man kämpar på livets väg ;

"När man är på väg mot ett mål man ser långt bort på ett berg, går man ibland ner i dalar så målet skyms.

Men man vet att när man ser det nästa gång har det kommit mycket närmre...."

Det var precis de orden jag behövde få höra nu när mitt liv är ganska så tufft på många plan och jag tycker att jag liksom "sitter fast" och kommer ingenstans.

Vägen till målet är fylld av dalar....

Jag är ner i dalarna och gräver mellan varven, men snart är jag i mål....

Ha`de`nu så gott kära ni och ta väl hand om er!

//Kramar

Tina

Rådsmöte för ÅSS i Göteborg

2011-04-04T22:52:00.046+02:00

Hallå på er i vårsolen!

Ja...Var ska jag börja idag då....?

Jag har ju i helgen varit i Göteborg på rådsmöte för ÅSS ,tillsammans med ordförande i vår egen lokalförening Håkan Olsson.

Och hur jag ska kunna sammanfatta dessa dagar relativt kortsidigt och ändå få med allt blir väldigt svårt, men jag ska göra ett försök....

Här sitter ÅSS Borlänges ordförande Håkan Olsson och väntar på
tåget hem från rådsmötet.....Han är en oerhörd tillgång för oss i ÅSS!

Håkan och jag skulle åka tåg ner till Göteborg, och eftersom jag visste att det är väldigt tufft för min whiplash att resa så långt och att det brukar sluta i migränhuvudvärk med kräkningsanfall och änne mer värk i nacke och axlar, så var jag ganska så orolig när jag klev på tåget i Mora.
Jag ville ju verkligen klara detta nu när jag fått förtroendet av föreningen att åka- ville ju inte att de skulle ha kostat på mig resa och uppehälle och sen blir jag liggande i alla dagarna.

Prestationsångest ställer till det för oss.....

Där gav sig den där jä-la prestationsångesten till känna igen- måste vara "duktig" och klara det som förväntas av mig...blablablablabla....

Jag blir så jäsikens arg på mig själv när jag märker att jag hamnar i de där gamla negativa tankarna igen.

Jag vet ju att om jag tänker i prestationstankar så får jag ångest och blir nervös och ändå är det så otroligt lätt att på en hundradels sekund hamna där i "prestationens land".

Till och med idag när jag ju faktiskt mår väldigt bra och inte har så mycket kvar av mina ångestbesvär, så är dessa känslor så starka att de förmår sparka undan fötterna för mig.
Det är starka krafter detta som har med ångest att göra...

Att jag överhuvudtaget ens övervägde att åka, med tanke på hur jag mår av nackskadan, var Håkans förtjänst.
Han försäkrade mig om att det inte gjorde något om jag så blev liggandes hela tiden där nere i Göteborg och att jag bara skulle göra det jag orkade med, och att det var helt ok.
När jag till sist vågade tro på hans ord, så bestämde jag mig för att göra ett försök.

Jag ville ju så gärna åka för jag tycker detta med ÅSS är så otroligt givande och ville få en chans att lära mig mer av de som redan har mycket mer erfarenheter än vad jag har.

ÅSS Rådsmöte 2011 i Göteborg.

Och det blev verkligen en lärorik och inspirerande helg för mig!

Jag fick träffa så många härlig människor från hela Sverige, som alla och en var hade samma önskan - önskan att få hjälpa och stötta andra som lider av ångestsyndrom av olika slag.

Jag kände en stor vördnad för dessa människor när vi satt där i möteslokalen första dagen och alla berättade hur de på olika sätt bedriver och kämpar för just sin egen lokalförening.

Vilka människor!!!

Ödmjuka, empatiska, osjälviska, kloka, humoristiska, trevliga, kärleksfulla, livserfarna, goa, fina......ja,Herre Gud jag skulle kunna göra listan hur lång som helst!
Det är sådana här personer som jag beundrar och har som mina idoler!
Människor som på ett osjälviskt sätt vill hjälpa andra olycksdrabbade utan att framhäva sig själva och ha någon baktanke med det de gör- sanna hjältar i mina ögon.

Uppåt ska våra medlemssiffror gå...!!!

Och jag är otroligt tacksam och
lycklig över att jag fått äran att lära känna dessa filurer under några dagar.

Det är livskvalite och guld för mig och något jag värderar högt.

Så ett stort TACK till er alla som deltog i mötet och för allt ni alla gav mig- jag bugar djupt.

Vi har inte bara pratat om praktiska saker hela tiden, utan också delat med oss till varandra av våra sår och tankar.

En väldigt speciell vänskap uppstår mellan
oss i ÅSS...

Det är otroligt vilken speciell känsla det uppstår mellan människor som delar samma erfarenheter,den är helt magisk.

Här träffades alltså cirka fyrtio personer från hela Sverige, där många av oss aldrig träffats tidigare, och ändå känner man det som om man känt varandra väldigt länge och väl.

Det finns en kärlek och samhörighet mellan oss som man inte ofta upplever i livet, om ens någonsin.

Känslan är så självklar på något sätt, men ändå så svårförklarlig.

Jag tror att man bara kan känna den tillsammans med sånna som upplevt samma lidande som en själv- vi delar något unikt - vi vet något som andra människor inte vet, något som man bara kan veta om man är eller har varit drabbad.
Det finns ett samförstånd med dessa människor som man inte kan ha med någon som inte lidit på samma sätt.

Känslan är så stor och underbar för mig så jag finner inte riktigt de rätta orden för att kunna förklara på ett bra sätt märker jag, men jag tror att alla ångestdrabbade vet vad jag menar.

Att få uppleva denna samhörighet och kärlek är för mig gudomligt och jag är så tacksam.
Jag skulle inte byta ut denna förmån mot all rikedom i världen- inte en chans!

Mycket kärlek ges i ÅSS...

Och jag önskade att alla någon gång i livet skulle få känna detsamma som jag gör tillsammans med dessa människor...

Förutom diskussioner som hörde till programmet och annat seriöst, så har vi också fått skratta en hel del!

Humorn låg där på lut hela tiden- den ena historien var galnare än den andra, och kärleksfulla gliringar haglade tätt mellan deltagarna.

Ja,som jag sa; underbara människor!

Håkan och jag hann varken sätta på TV:n eller öppna våra böcker en enda gång under dessa dagar ,för vi hade så mycket att prata om.
Vi babblade oavbrutet tur och retur på tåget och vi pratade långt in på nätterna på rummet.

Att vi orkade det efter alla intryck från mötena på dagarna förstår jag inte ,men det är väl för att både Håkan och jag älskar vårt arbete i ÅSS och kan prata om det hur mycket som helst och ändå tycka att vi har mer att disskutera.

Många skratt fick vi dela under dessa dagar...

Vilket angenämt "problem" vi har va`...? ;)

Ja,denna helg har absolut gett mig många tankar och ideer och det känns jätteinspirerande inför framtiden i vår förening.

Jag som ju är helt "grön" i föreningslivet och har massor att lära, känner efter denna helg att jag fått lite mer "hull på kroppen" och kommer nog nu att våga lite mer- trodde tidigare att det var ganska så "strama tyglar" vad gällde det vi får och inte få göra i föreningen.

Men si där hade jag fel!

Styrelsen önskade mer initiativ och nytänk från oss ute i lokalföreningarna och det upplever jag som spännande och utmanande.

Så nu ska dä` spånas ideer i Dalom! ;)

Dalarna har i dagsläget ungefär femtio medlemmar och på hemresan bestämde Håkan och jag att innan årets slut ska vi vara hundra medlemmar från Dalarna!

Här ska raggas Dalamedlemmar!!

Så nu jäklar får ni masar och kullor (och andra narurligtvis) hjälpa oss att nå det målet!!!

En annan sak som var väldigt stor för mig denna helg, det var min egen personliga utmaning.

Som jag berättat om tidigare i bloggen så var det ju väldigt jobbigt för mig på de skidläger jag deltog i under flertalet år.
Dessa ärr sitter fortfarande djupt inom mig och skapar problem i form av att jag tycker det är väldigt jobbigt att "tvingas" umgås med okända människor under en längre tid, liknande i "lägerform".

Denna helg var av sådan typ och jag ville utmana mig själv för att se hur långt jag kommit med det problemet idag.

Så förutom oron för hur whiplashen skulle handikappa mig under dessa dagar,hade jag också oron för hur jag skulle klara min utmaning.

"Ska de`va` ,så ska det va` rejält..."
Man är väl inte tävlingsmänniska för intet.... ;)

Men tack vara stödet jag kände från Håkan och den tillit jag har för honom, och de underbara människorna som var där, så fixade jag min utmaning ganska så bra.
Utan dessa människor som trygghet hade jag förmodligen börjat må väldigt dåligt och kanske till och med fått uppleva en panikattack, vilket jag inte har gjort på de senaste tio åren, men nu slapp jag det och det känns underbart!

Sina gamla minnen får man jobba med....

Att jag hade oro och rädsla i bakhuvudet en stor del av tiden, det får jag acceptera och jobba vidare med.
Och naturligtvis är det orimligt av mig att tro att precis alla gamla "spöken" i mitt huvud ska vara borta och aldrig mer påverka mig- jag har ju faktiskt varit totalt handikappad av dem i så många år av mitt liv så de sitter nog ganska så djupt i min själ och är därmed inte så "lättdödade".

Så nu ska jag tysta prestations-Tina och vara nöjd med min insats i Göteborg och inte tänka på det som inte gick så bra som jag ville.

Visst är jag duktig..?

På hemväg till Dalarna fick jag äntligen mina kexchoklad och då släppte
alla mina hämningar...på gott och ont....mest ont tyckte nog Håkan....

Eller....det var ju det jag inte skulle vara...! ;)

Ska sluta för denna gång fast jag har tusentals mer att berätta om från denna helg, men det kommer kanske mer senare, vi får se vad som dyker upp i mitt huvud i framtiden...

Jag vill bara avsluta med att ännu en gång tacka er alla på mötet för allt ni gav mig under dessa dagar- TACK!

//Ett stort fång med kramar

Tina

Barn och idrott- så kan det gå...

2011-03-27T04:33:00.001+02:00

Hej igen!

Jag har haft tankarna kvar kring detta med barn och barndom i flera dagar nu och massa minnen från min egen har naturligtvis dykt upp.

Kände att jag idag vill dela med mig av hur det var för mig när jag höll på med skidåkning i unga år, för jag har fått höra så många historier om barn och ungdomar som inte mår bra av alla de krav de ställs inför när det gäller idrott och prestation.

Många av dem mår väldigt dåligt och så var det också för mig....

Jag var tio år när jag började träna skidåkning för IFK Mora.

Jag kommer ihåg hur nervös jag var när jag skulle på den första träningen med de andra tjejerna- de hade tränat ihop ett tag och kände varandra medans jag var ny och kände ingen av dem.

Jag var en blyg liten tjej när det gällde att träffa okända människor, så det var verkligen inte helt lätt för mig detta, och jag var spänd och osäker hela mitt första träningspass.
Ingen tog kontakt med mig av tjejerna och jag vågade absolut inte göra det med dem heller, så jag höll mig på min kant och gjorde bara de övningar ledaren sa åt oss att göra.

Det var ingen "hit" för mig den kvällen ,så jag tror inte att jag precis jublade av lycka över det jag upplevt.
Men det visade sig tydligen att jag hade talang för detta med skidåkning ,och så var jag helt plötsligt inne i denna "karusell" som skulle visa sig bli förödande för mig....

Osäker tös som just vunnit sin första skidtävling...

Eftersom jag var duktig och till och med råkade vinna över alla i den första tävlingen jag ställde upp i ,så kände jag mig redan tidigt ogillad av de andra flickorna i gruppen.

Det kändes för mig som om de var ett gäng och jag var ensam, fast vi tränade och tävlade tillsammans- jag kände mig aldrig välkommen att vara med dem.

Att de eventuellt skulle vara avundsjuka för att jag var duktig slog mig aldrig in, utan jag var helt övertygad om att jag inte dög i deras ögon- trodde de tyckte jag var blyg och konstig och platsade därför inte i deras gäng.

Detta var nya och hemska känslor att uppleva för mig som kom från ett litet ställe där jag alltid varit omtyckt av både vuxna och barn i skolan och byn.

I min hemby hade jag verkligen känt mig älskad och accepterad för den jag var.

Så att helt plötsligt känna sig utanför och "konstig" var en ny erfarenhet för mig - en oerhört obehaglig sådan.

Från det jag vann min första tävling då jag var elva år ,så gick allt så rasande fort att jag inte hann fatta någonting- jag började träna på allvar, fick en sponsor, fick åka på en massa träningsläger, fick flytta upp en träningsklass och träna med äldre tjejer...ja, skidor blev nästan allt i mitt unga liv.

Dagarna såg alltid likadana ut: skolan, hem och vila inför dagens träningspass, träning, läxor och sen sova.

Jag hann inte med något annat och jag kom ifrån mina gamla kamrater mer och mer.

Men det kändes som om det bara skulle vara så, jag ifrågasatte aldrig detta nya liv som blivit mitt.

När jag var tolv år då vann jag sverigefinalen i Kalle Anka Cup och då var det ingen som längre ens funderade på att jag inte skulle hålla på med skidor.

Här ökade kraven på mig själv ännu mer...

Jag var ju nu bäst i hela Sverige i
min åldersklass och alla var så glada
nöjda och lyckliga.

Hur i hela friden skulle jag kunna sluta då..???!!
Det fanns bara inte!

Min framtid var "spikad"- jag skulle bli en skidstjärna.

När jag tänker tillbaka så kan jag tänka; "Herre Gud, jag var ju bara ett barn..".
Men jag vet att jag kände mig så vuxen, inte alls som den lilla tjej jag var.

Jag var så rädd för att säga fel saker och uppför mig på fel sätt- trodde redan då att det fanns en mall för hur man skulle vara i vissa situationer.
Och hur skulle man vara när man försökte bli en stjärna inom skidåkning?

Hur såg den mallen ut och vad sa den?

Målgång i Kalle Anka Cup

Jag glömmer aldrig radiointervjun som de gjorde med mig efter segern- jag var så rädd för att säga något fel och olämpligt så jag frågade pappa vad jag skulle säga så jag inte gjorde bort mig.

Jag förundras i dag över min rädsla för att säga och göra fel- att den var så utvecklad så tidigt i mitt liv.
Jag var som en rädd vuxen i ett barns kropp.

Intervjun har jag på ett gammalt kassettband och jag kan känna precis den känsla jag hade, även om det är mer än trettio år sedan...

I ställt för att vara glad och lycklig över att jag vunnit en stor tävling, så var jag bara orolig för allt det kring den- radiointervjun, prisutdelningen, fotograferingen, tidningsintervjuer och allt det andra sociala jag var tvungen att klara av.

Och så detta med mina träningskompisar- nu kom de ju att tycka ännu mer illa om mig!

Så å ena sidan så hade jag gjort det som förväntades av mig från tränare, sponsorer,andra och mig själv när jag vann ,men samtidigt så kände jag mig ännu mer hatad av mina konkurrenter- hur än jag gjorde så blev jag lidande på något sätt.
Det var som att välja mellan "pest eller kolera" hela tiden och det var tufft.

Att det stod såhär i tidningarna gjorde ju inte
min rädsla för att bli hatad mindre...

Ja,min känsla av utanförskap och att jag bara kände
mig mer och mer hatad av mina skidkamrater gjorde
att träningar, lägerresor och tävlingar blev till ett helvete
för mig.
Varje träning tillsammans med de andra var en pina
för mig- jag kände mig bara dum och oälskad och började sluta mig mer och mer.
Jag stängde in alla mina tankar och känslor, långt, långt
där inne i mig själv och började känna skuld och skam.

Skam över den jag var- jag skämdes för att de andra
inte gillade mig och för att jag inte var som dem.

Skuld för att jag vann tävlingar och skuld om jag inte
vann tävlingar.

Det var hemskt och jag led så....

Men jag sa aldrig något hemma om hur jag kände, för jag skämdes ju så för mina känslor och för att jag inte var som "alla andra".

Jag vill verkligen poängtera här, att allt jag skriver är mina tankar och känslor kring det som var.
Hur andra uppfattde samma saker har jag ingen aning om, och jag är helt medveten om att deras upplevelser säkert skulle skilja sig från mina.
Det enda jag kan göra är att ge er min sanning.

Det gick ju bra för åtminstone en av oss... ;)

Samma år som jag vann Kalle Anka Cup vann jag också SM för första gången.
Och efter det fanns absolut ingen återvändo - skidåkning var vad jag skulle ägna min framtid åt.

Åren gick och det var snart dax för mig att välja gymnasium- naturligtvis skulle jag söka till något av skidgymnasierna.

Det blev Torsby valet föll på till sist, för det låg närmast hem till Dalarna.

Jag minns den sommaren innan jag skulle flytta till Torsby på hösten- jag kände mig så annorlunda på något sätt, men kunde inte förstå varför.

Idag vet jag att det var panikångesten som började göra sitt intåg i mitt liv....

Men eftersom jag då inte hade en aning om vad som var på gång inom mig, så gick flyttlasset till Värmland en dag i augusti när skolan började.
Det var ju så självklart att jag skulle dit, så jag hade inte ens tänkt tanken att jag ville något annat eller att jag inte ville dit.
Och att känna efter hade jag ju också lärt mig att det skulle man inte göra, så jag bara lät allt ske utan att varken säga eller göra något.
Det fanns ju förrestän inget att ifrågasätta ,för att jag skulle gå på skidgymnasium var lika självskrivet som att snön var vit.

Jag har tidigare här i bloggen berättat om när den första panikattacken bröt ut och hur skräckfylld den var, så det behöver jag inte dra en gång till.
Och att min vistelse i Torsby blev kort vet ni också om ni läst inlägget.

Vill också berätta om en episod som visar på hur vuxna människor kan bete sig inom sportens värld.

Jag skulle åka en tävling på hemmaplan där det var gemensam start ute på en tjärn.
På grund av att en man sagt fel tid till min far, så hann jag inte i tid till starten utan hörde startskottet när jag var på väg över tjänen till startområdet.

En av startmännen sa att om jag skyndade mig dit så skulle jag få start efter de andra,så jag skidade iväg allt jag kunde till startlinjen.
Där slet jag av mig överdragskläder och stack sen efter de andra som hade hunnit lämna tjärnen och kommit en bra bit in i skogen.

Jag åkte som en dåre och kom så till sist ikapp de andra.
Eftersom det enda som gällde för mig var att vinna, så började jag plocka åkare för åkare, fast jag visste att mina chanser att vinna var små efter missödet i starten.
Och jag hade en obehaglig känsla inom mig hela loppet på grund av det som hände där- kände mig skyldig på något sätt.

Det var alltså jag som var "hon"....

Och skyldig skulle jag allt få känna mig.....

Jag vann tävlingen till slut och när jag kom i mål så fick jag en krans om min hals så som alla segrare i det loppet alltid fick.

Men direkt efter att jag pustat ut i målfållan en stund kunde jag känna stämningen- en obehaglig sådan.
Först fattade jag inte vad det handlade om, bara att något inte var bra.
Sen förstod jag.
Någon hade lämnat in en protest mot min seger till tävligsledningen!

Jag som ju redan under loppet haft en känsla av skuld, slet av mig kransen och sprang till våran bil och gömde mig där.
Som jag skämdes och så jag grät- jag ville bara därifrån och dö.

Efter en stund kom pappa och berättade att protesten inte godkänts och jag var fortfarande segrare av loppet, men jag ville ändå därifrån så fort som möjligt för jag tyckte allt var så pinsamt och skamfullt.
Jag ville verkligen inte visa mig ute bland folket där för jag kände att de hatade mig.
Alla hatade mig!!!

Jag med kransen som senare åkte i backen....

Men som den lydiga och plikttrogna flicka jag var, så gick jag till prisutdelningen en timme senare med skammen i maggropen och övertygelsen att alla verkligen tyckte illa om mig.

Då hände det som jag aldrig i hela mitt liv ska glömma....

Med alla dessa skamkänslor inom mig ,ombads jag av prisutdelaren att komma upp på scenen för att hämta mina priser och bli hurrad för.

Jag som ju hatade att stå på en scen och därmed hamna i blickfånget för allas blickar, gick motvilligt fram mot trappan som ledde till prisbordet.

I denna stora sal fanns nu alltså alla mina ledare, konkurrenter, skidtjejerna som jag trodde avskydde mig, pappor och mammor till alla medtävlande,min familj och en massa andra människor som hade med loppet att göra och jag var så nervös för att hämta mina priser.

När jag kliver upp på scenen då händer det...

De i salen börjar att bua...!!!!!

Ni kan nog föreställa er hur det kändes för en liten tjej med dålig självkänsla och som redan kände sig hatad av många i salen på grund av att hon var duktig på skidåkning.
Det var fruktansvärt.
Jag blev som förstelnad av skräck där jag stod och allt kändes overkligt.

Hur jag kom ner därifrån och hur vi kom hem har jag totalt glömt bort.

För mig är det obegripligt att vuxna människor kan göra en sån här sak mot ett oskyldigt och försvarslöst barn.
Jag fick ta skulden för ett beslut som tävlingsledningen tagit.
De skulle ju ha tagit sina åsikter med ledningen och inte betett sig som idioter mot mig som bara var ett barn.
Hur kan man göra så?
Vad tänkte de med?

Att det sen var en liten sketen skidtävling som inget betyder ,som fick dem att agera såhär, gör ju inte att de blir mer till sin fördel i mina ögon, dessa människor...
Något som borde vara en lek och något som får barnen att växa och ha kul, blev här till något så långt bort från det man kan komma.

Och jag fick ännu ett sår i mitt unga hjärta....

Varför denna historia om min skidåkartid då...?

Jag ville på detta sätt visa hur fel det kan gå inom idrotten och hur sköra och lättpåverkade barn är.
Att prestationsångest är något som garanterat är vanligt där och att man, som förälder och ledare, måste vara uppmärksam på hur de barn och ungdomar som finns i föreningen verkligen mår.
Att utanförskap och konkurrans på ett osunt vis också existerar inom idrotten.
Vi måste verkligen få barnen att förstå att de idrottar för sin egen skull och inte för någon annans skull.
Att de ska tycka det är kul och inte ett måste för att vara värda någonting.

För mig blev ju tiden som idrottare en tid jag minns med sorg och smärta, i stället för en tid av glädje och utveckling, som ju är de önskvärda minnen man vill ha.
Skidåkningen som skulle bli mitt livs lycka blev inte det- jag var inte rätt person för den rollen....

Jag vill också med denna historia bevisa att det som för andra kan verka som något avundsvärt och lyckat,
kan för den personen det gäller inte alls vara på det sättet ,utan till och med tvärt om.
Så döm aldrig någon innan du vet sanningen...

Ja,detta skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om, men jag märker att jag redan skrivit en hel del och borde sluta nu innan ni somnar vid era datorer..

Fundersamt flickebarn...

Ska bara avsluta med en bild på mig där jag nyss fått pris för seger i Kalle Anka Cup och borde vara så lycklig och stolt, men istället ser jag ut såhär...

Visst säger väl en bild mer än tusen ord ibland...?

Go`natt mina vänner!

//Kramar

Tina

Våra barn

2011-03-25T02:35:00.003+01:00

God kväll på er.....eller ,snarare go`natt på er!

Vi har haft gruppträff i kväll och ibland när jag kommer därifrån så är jag så full i tankar och ideer så jag inte kan somna.

I kväll är en sån kväll....

Detta får symbolisera hur varligt vi håller i varandras
hjärtan i gruppen...

Återigen kom denna känsla av kärlek till medlemarna över mig när vi satt där i ringen.

Jag tittade på dem ( i smyg...;) ) när vi gick rundan runt, och förundrades ännu en gång över vilka otroligt fina människor de alla är.

Så unikt att ha en grupp med enbart goda medmänniskor med hjärtat på rätt ställe.

Jag är så oerhört tacksam för att dessa "guldklimpar" vill vara med och göra gruppen till det kärleksteam den är.

Miljoners TACK för att ni finns och är de ni är!!!

Sluta aldrig vara just det- de unika varelser ni alla är.
Jag är så lycklig över att få ha er i mitt liv just nu.
Puss och kram på er!

Idag pratade vi mycket om barn- mycket beroende på att vi hade våran älskade lilla "gruppbaby" hos oss i kväll skulle jag tro för hon väcker känslor i oss alla på olika sätt.

En ung medlem kände plötsligt att hon fick moderslängtan, en annan kom på att han missat mycket av sitt barns barndom, en tredje fick dåligt samveta för att han inte varit den pappa han önskat vara, och jag fattade inte vart tiden från det mina "juveler" var så små, tills nu , tagit vägen.

Ja,vår lillängel sätter verkligen igång våra tankar och känslor...

En sak vi kom fram till, var att nog de flesta av oss föräldrar har dåligt samvete på något sätt för att vi tycker att vi inte varit tillräckligt bra och att vi gjort så mycket tokigt som vi aldrig skulle ha gjort idag med den vetskap vi har nu.

Men ingen människa är perfekt.
Alla gör vi misstag.

Men vi gör "så gott vi kan" och det är bra nog.
Så länge vi inte slår eller kränker våra barn psykiskt eller fysiskt, så är vi ok.

Inte perfekta, men dock tillräckliga för att barnen ska få de behov tillfredställda som de behöver för att må bra.

Helst skulle man ju vilja veta att man gjort precis allt rätt när det handlar om ens barn, de som ju är det viktigaste och mest värdefulla vi har i livet.
Men där kommer ju det där om "rätt eller fel" igen;

Vi vill beskydda våra barn...

Vad är fel och vad är rätt när det gäller barnuppfostran då..?

Finns ju lika lite sånt när det gäller detta, som det gör i allt annat som har med livet att göra.
För det som passar och är rätt för ett barn, kan ju vara total katastrof för ett annat barn.

Vi föds ju med olika personlighetsdrag och med skild känslighet tror jag, och då påverkas vi naturligtvis inte lika på sånt som händer oss- det som för ett barn kan vara helt normalt, kan för ett annat barn vara jätteotäckt.

Så hur ska det då kunna finnas rätt och fel vad gäller uppfostran?
Barn är olika och har därför olika behov och vi som föräldrar kan bara gör allt i vår makt för att försöka lista ut var just mitt barn behöver för att växa upp till en trygg och harmonisk person.

Vi vill göra allt vi kan för våra älskade änglar...

Så vet man med sig att man gett allt man någonsin kunnat till sina små älsklingar, då får man försöka glömma det dåliga samvetet, för det går ju ändå inte att ändra på den tid som varit.

Det man kan göra om man vet med sig att man gjort något dumt, är ju att försöka förklara för barnet varför man gjorde som man gjorde och sen i fortsättningen visa på alla sätt att man älskar det över allt i världen...

Ja....våra barn är allt vår "sköra punkt" här i livet...det gör ont att känna att man "misslyckats" som förälder...

Vi lär nog alla få vår beskärda del den dagen våra ungar går i terapi och spyr galla över oss... ;)

Nu ska jag smyga in i mina "juvelers" rum och pussa på dem försiktigt så de inte vaknar, och tacka Gud för att jag har dessa fantastiska varelser i mitt liv- de är det bästa jag någonsin gjort....de är totalt perfekta.

Glöm inte att även hålla ditt vuxna barns hand...

Sov gott!

//Kramar

Tina

Små saker av kärlek

2011-03-22T17:22:00.006+01:00

Hej mina vänner!

Här kommer ett "gäng" kloka ord att fundera över..;

* GÅVAN ATT LYSSNAMen du måste verkligen LYSSNA, inte avbryta, inte dagdrömma,
inte tänka på vad du själv ska svara.
Bara lyssna.......

* GÅVAN AV TILLGIVENHETVar generös vid rätt tillfälle med kramar, kyssar, klapp på axeln och hålla någon annans händer.Låt dessa små handlingar uttrycka din kärlek och omsorg om din familj och dina vänner.

* GÅVAN ATT SKRATTAKlipp ut skämtteckningar och roliga historier och sprid till andra. Denna gåva uttrycker: ”Jag älskar att skratta tillsammans med dig”

* GÅVAN AV ETT LITET SKRIVET MEDDELANDEDet kan vara ett enkelt ”Tack för hjälpen” eller en hel dikt.
Ett kort handskrivet meddelande kanske blir ihågkommet i ett helt liv
eller till och med kan ändra en annan människas liv.

* GÅVAN AV EN KOMPLIMANGEtt rakt och ärligt ”du klär så fint i rött”, ”du gjorde ett mycket bra jobb”
eller ”det smakade jättegott” kan få någon annan att växa

* GÅVAN ATT GÖRA NÅGON EN TJÄNSTTa för vana att varje dag göra en tjänst åt en annan människa

* GÅVAN AV ENSAMHETDet finns stunder då vi inte vill något annat än att vara ensamma. Respektera dessa tillfällen.

* GÅVAN AV ETT GLATT SINNELAGDet enklaste sättet att må bra är att uttrycka ett vänligt ord till en annan människa. Svårare är det inte......

Börja med ett ”Hej”, ”God morgon” eller ett ”Tack”.

Visst är det tänkvärda ord...?
Saker som borde vara självklara att ge till varandra som goda medmänniskor, men ack så lätta att glömma bort.

Lyssnar du verkligen på din vän...?

När gav du en vän hela ditt öra senast?

Med det menar jag, att du verkligen lyssnade på vad hon eller han sa, och inte bara väntade på att det skulle bli din tur att få prata?

Ägnade du pratstunden åt din vän och tog själv ett steg åt sidan för vännens skull, för du visste att hon/han behövde all den tid du kunde ge..?

När sa du något snällt till en medmänniska sist?

"Vilken fin tröja du har..." eller "Du har ett så gott hjärta..." eller "Jag mår alltid så bra i din närhet..." eller något liknande vänligt.?

Tänk hur glad man blir när någon säger något sånt till en, det kan verkligen göra hela ens dag.

Så enkelt att säga och så gott det gör!

När senast bjöd du någon på ett gott skratt?
Att få andra att skratta är helt underbart- både du själv och den du skrattar tillsammans med får så mycket energi och blir så härligt avslappnad vilket är ljuvligt.
Skratt är fantastiskt bra för så mycket och också så lätt att ge.
Att skratta så mycket att magen krampar och man tappar luften är bland det bästa jag vet, och att få garva så med vänner är en höjdare för mig.

När gjorde du en tjänst för någon?
En osjälvisk gärning där du inte förväntade dig något tillbaka.
Det behöver inte vara några större saker alltid, utan små som typ; kasta soporna åt grannen, hålla upp dörren för någon, läsa för någon som ser dåligt, skjutsa någon, laga mat åt någon annan, hjälpa någon med städning...ja, ni förstår.
Även detta så himla enkelt att göra för oss utan att det "kostar" så mycket.

Le mot dina medmänniskor...

Och så detta otroligt lätta men effektfulla - leendet.
När log du mot någon senast?
Jag gillar verkligen att le mot människor jag möter- kända som okända- och jag har märkt att det finns två sorters folk.
Folk nummer ett; de gillar liksom jag att le mot sina medmänniskor och ler vänligt tillbaka när vi möts.
Folk nummer två; de stirrar argt på mig och skakar på huvudet och tycker uppenbarligen att jag är en idiot som går omkring och flinar upp mig mot främlingar!
I deras värld så gör man inte så!!! Punkt!!

Men den sköna känsla jag får av "Folk nummer ett", gör att jag fortsätter utsätta mig för risken att bli klassad som en idiot.... ;)

Idiot eller ej, så tänker jag i alla fall försöka komma ihåg dessa små saker som jag kan göra för att glädja mina medmäniskor, och se till att jag gör åtminstonde en varje dag.

Gör detsamma ni ,så är vi på rätt väg mot att göra världen lite vänligare!

Varma vårkramar

Tina

2011-03-20T22:55:00.000+01:00

Livet består egentligen av en enda lång rad av ögonblick
Om vi inte är närvarande i dessa ögonblick
så går vi miste om själva livet
Susanna Ehdin

Mer om egot...

2011-03-20T14:49:00.007+01:00

Hallå!

Mycket tankar får jag när jag läser Eckhard Tolles bok "En ny jord"....
Många tankar kring livet idag och också många kring livet jag levde förut ....

Detta med vårat ego är otroligt intressant tycker jag, och jag inser hur mycket av våra problem i livet som kommer just från egot- krig, mobbing, krachade förhållanden, vänskapsband som spricker sönder, dömanden, med mera- och hur svårt det kan vara att erkänna för oss att det just är egot som talar, och att det inte handlar om sanningen som vi gärna vill tro, när vi strider för vår sak.

Jag har många diskussioner om detta med mina barn just nu faktiskt och det ger mig massor av insikt.

Jag märker hur naivt ärliga de är och verkligen tycker att det finns "rätt" och "fel" här i livet och jag minns att jag var precis likadan i den åldern- jag trodde verkligen att det fanns en sorts "mall" att leva efter, där det stod vad som gällde om man ville vara en "god" medmänniska och göra det som var "rätt".

Jag vill ju naturligtvis inte "grusa" deras tro, men samtidigt så vet jag ju idag som äldre och mer erfaren, att det inte är så lätt detta med "hur lever man livet på bästa sätt".

Ungar ska argumentera för det de tror på!

Ungarna blir ofta arga på mig när jag inte håller med dem i allt, men det är jag bara glad för, för jag vill att de ska "stångas" med mig och på så sätt själva komma fram till vad de står för och vill tro på, och sen våga leva efter det - då blir de starka och självständiga och det är mitt mål för dem.

Och jag är så glad för att barnen vill ha dessa diskussioner med mig ,för det ger mig så oerhört mycket att vi kan ha denna öppna och ärliga relation mellan oss- en relation där allt är tillåtet och inget är förbjudet att prata- och tycka om.

Tack mina änglar för erat förtroende- ni är bara bäst.

En av våra pratstunder handlade om hur man jobbar i grupp.
För mig och barnen så var det självklart att alla hjälps åt och gör lika mycket för att det ska vara "rätt" ,och jag tror nog att de flesta människor skulle tycka detsamma som oss på den punkten.

Det låter ju enkelt och självklart va`..?

Men det är ju sällan just enkelt...

För vem bestämmer i en grupp vad som är lika mycket och vad som är "rätt" ???

Viljor och åsikter drar inte alltid åt samma håll i grupper.

Är man sex stycken till exempel, så har ju inte alla sex samma uppfattning om dessa frågor,det kan jag nästan svära på, och då är det ju inte så enkelt som det kan verka när man startar en grupp och tror att alla har samma uppfattning som mig.

Jag som är äldre och har hunnit ingå i en del grupper med åren, har ju insett att det är sällan en grupp fungerar smärtfritt, men för ungarna som är i början av livet,de har ju inte "gett upp hoppet" om att det ska fungera på ett smidigt sätt, och blir därför mer frustrerade än mig över att det inte fungerar så som de vill.
Och jag förstår dem till hundra procent, för jag har ju själv varit i deras sits och trott och hoppats på samma sak.

Ett annat exempel på detta med ego och "rätt" och "fel" är ju detta med förhållanden- kärleks- eller vänskaps spelar ingen roll,det handlar om samma sak i slutänden- vem av oss har "rätt" och vem av oss har "fel"...?

Vi vill ju väldigt gärna tro att just jag har rätt och du har fel, för det får vårat ego att växa och må gott och därmed tycker vi att vi är bättre och större än andra.
Men se så är det inte- det är bara vårt ego som får oss att tro det, för det är på det sättet egot stärker sig självt.
Det finns ingen "sanning", för alla har ju sin egen sådan.

Om vi tar ett gräl i ett förhållande till exempel;

Kvinnan har varit hemma hela dagen med tre barn som alla varit sjuka och krävt hennes uppmäksamhet till max och hon känner att hon håller på att "braka" ihop av utmattning och hon räknar sekunderna tills mannen i familjen ska komma hem och avlösa henne.

När han kommer innanför dörren då går han dirrekt upp i sitt rum och stänger dörren, med orden "jag måste få vara i fred en stund..." utan att så mycket som fråga kvinnan hur hon mår.
Självklart känner hon sig sviken och inte sedd och blir därför arg och ledsen på sin man och tycker att han är en egoistisk "skitstövel".
När sen mannen efter en stund kommer ner till familjen och frågar hur det är ,då får han sig en utskällning efter noter av frun och han förstår ingenting.

Då börjar de tjafsa om vem som har betett sig "rätt" och vem som har "fel" och kriget dem emellan är i full gång.

Vem av dem har "rätt" respektive "fel" då...?

Han tycker ju självklart att det är han eftersom han var tvungen att gå upp på sitt rum och få iväg ett viktigt papper som hade med han jobb att göra, innan han kunde komma ner och vara med sin familj fullt ut.

Hon tycker naturligtvis att det är hon som har rätt, eftersom han skulle ha prioriterat hennes krav före det dumma papperet.

Men vem av dem har rätt?
Har någon av dem rätt?

Nä,det har ingen av dem!!

Ingen kan säga vad som är det rätta i denna situation, för det finns inget sådant- båda har lika rätt i så fall, för båda har rätt till sin egen sanning.

Är ni med mig...?

Man måste förstå att bara för att jag tycker att detta är så självklart, så är det nödvändigtvis inte det för någon annan!
Det är väldigt viktigt att fatta det om man vill ha goda relationer.

Religioner är också ett exempel på detta med ego-rätt-fel.
Där har ju människor gömt sig bakom sin tro om vad som är rätt och fel ,och på det sättet kunnat utföra horribla gärningar, så som att bränna människor på bål, mörda, tortera och ändå tycka att de handlat efter Guds vilja och lag.

Hitler är ju ett annat exempel- han trodde ju han gjorde världen en tjänst när han utrotade alla judar, det var hans tro.

Och han diktatorn Pol Pot i Kambodja som gav order om att döda alla människor som bar glasögon!!
Varför??
För hans tro på att den marxistiska tolkningen av historien var den absoluta snningen.
Han trodde då att alla som bar glasögon tillhörde den välutbildade borgerligheten och att de skulle exploatera bönderna och därför måste de dödas.

Ja,go`vänner ,egot är inte att leka med.... ;)

Visst är det jobbigt att inse att inte alla tycker och tänker precis som just mig , det vore ju så mycket lättre då, men samtidigt så underlättar det att veta det när man kommer i konflikt med någon eller något.
Att ha förmågan att kunna "gå in " i en annan människa och försöka förstå saken ur hennes eller hans synvinkel är oerhört värdefullt i livets alla utmaningar som man ställs inför, och något alla borde lära sig.

För om vi människor blev lite mindre ego och mer ödmjuka, så skulle det inte finnas några krig, inget hat, inget dömande, ingen girighet, inget våld, ingen miljöförstöring, inget djurplågeri ....ja, ni förstår vad jag menar.....utan det skulle bara finnas en massa härlig kärlek i allt vi tänkte och gjorde- vilken underbar värld det skule bli...!!!!!

Där har vi alla något att "bita i"..... ;)

Ska nu fortsätta min läsning av boken och få ännu mer tankar i den redan överfulla skallen....men det är så spännnade att jag inte kan förmå mig att sluta i tid, och jag älskar känslan av att komma på ännu något kring livets mysterier.....

Ha`en fin dag och ta väl hand om er!

"Behöver du ändra på någon annan än dig själv

för att bli nöjd

lär du tyvärr aldrig bli det..."

//Varma kramar

Tina

Hur stort ego har man egentligen...?

2011-03-15T15:47:00.004+01:00

Hallå i vårsolen!

Underbart nu när solen börjat värma och sprida ljus på dagarna- känns som om man vaknar ur en lång dvala och helt plötsligt får man lust att göra saker igen.
Både naturen, djuren och vi människor blir som pånyttfödda.

Förra veckan hände det något roligt som jag tänkte berätta om, för det har med detta att "lita på magkänslan och släppa kontrollen-temat" att göra...

Jag var på väg ner på stan för att möta en vän för en pratstund ,då det ringde i min mobil och en okänd kvinna sa;
"Hej Tina, jag heter ..... och jag blev uppringd av ....... som sa att jag skulle ringa dig.
Låter väldigt knäppt va`...? "

Med tanke på att det var en vän till mig, som är synsk, som bett denna kvinna att ringa upp mig, så skrattade jag bara.
Min vän hade vaknat på morgonen och hört; "Tina Bysell, Tina Bysell, om och om igen och kopplat ihop det med denna för mig okända kvinna.

Denna kvinna som också tror på detta som kallas "det övernaturliga" hade känt att hon bara måste ringa upp mig även om jag kom att tro att hon var galen.
Nu trodde jag ju inte det eftersom jag vet hur detta brukar fungera.
Vi skrattade gott åt den märkliga situationen båda två, men bestämde att vi i alla fall skulle träffas och se vad som hände.

Så igår var jag till denna kvinnas företag och hälsade på henne.
Hon var en härlig person som jag direkt tyckte om och vi pratade om allt möjligt på ett lättsamt sätt.
Vi funderade ju fortfarande på vad syftet med vårat möte var, men det fick vi tyvärr inget svar på igår, men att vi skulle träffa varandra av en anledning det var vi båda övertygade om....

Spännande va`...?

Jag vet ju vad jag ber universum om just nu, så kanske är det något som har med mina önskningar att göra ,som denna kvinna kan hjälpa mig med på något sätt...?

Eller också så ska jag lära mig något av henne...?

Har det med min skada att göra...?

Jobb...?

Jag får jobba på mitt tålamod nu och försöka att bara släppa det och vänta snällt tills tiden är mogen...

Här ligger jag och tränar på mitt tålamod.....

I början av april ska Håkan (ÅSS ordförande) och jag åka till Göteborg på ÅSS rådsmöte i tre dagar.

Det ska bli jättespännande att få träffa ÅSS:are från hela Sverige och höra hur de bedriver sina föreningar och även "stjäla" lite ideer av dem till oss här i Mora.

Det jag oroar mig mest för är min värk- jag vet ju att jag får ont när jag reser långt och länge, men aldrig hur mycket den kommer handikappa mig.

Men Håkan peppar mig och är en toppenstöttare ,så jag antog utmaningen detta år p.g.a honom.

Jag laddar med en stor påse värktabletter och ett gott humör, så får vi se hur länge det håller!

Förra torsdagen kunde jag inte vara med på gruppträffen, men jag vet att de hade varit fem stycken och att de då hade beslutat att inte ha en vanlig "runda" som vi brukar ,utan bara fikat och pratat fritt.

Lilla babyn hade visst varit med på mötet också denna gång- det kommer bli en väldigt klok kvinna av den tösen som så tidigt i livet tar tag i sina "problem"....hahahahahah..... ;)

Jag läser en bok av Eckhart Tolle nu, som heter "En ny jord".
Den känns ganska så "tung" för mig just nu ,så jag får hålla på att läsa om samma mening flera gånger innan jag fattar vad han menar egentligen.
Har helle inte kommit så långt i den så det är svårt att säga så mycket ännu.

Några rader ur boken som jag tycker är tänkvärda kommer här;

"Många människor inser inte förrän de ligger på sin dödsbädd och allt det yttre faller bort att inga saker
någonsin har haft något att göra med vem de är.
I dödens närhet avslöjas föreställningen om ägande som fullkomligt meningslöst.
Under livets sista ögonblick inser de också att samtidigt som de under hela livet sökte efter en mer fullständig upplevelse av sig själv, hade det som de egentligen letade efter - det vill säga sitt eget inre väsen- i själva verket alltid funnits där.
Det hade bara legat dolt bakom deras identifikation med saker, vilket är detsamma som identifikation med sinnet och tankarna..."

"Jesus sade: "Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket."

Med "fattig i anden" menas att man inte har något inre bagage, inga identifikationer.
Inte med saker, inte med några mentala begrepp som är förknippade med en upplevelse av jaget.

Och vad är "himmelriket" då...?
Den enkla men djupt kända glädjen i att känna sin egen inre närvaro, som finns där när du släpper taget om all identifikation och därmed blir "fattig i anden".

Förstår ni innebörden av detta korta utdrag....?

Det har alltså med vårt "ego" att göra.
Att vi likställer vårt värde som människor med vad vi äger och presterar.
Vi tror att vi är det vi äger och presterar.

Men så är det ju egentligen inte, men egot får oss att tro det och därför jagar vi livet ur oss efter saker som ska visa andra att vi är värdefulla.
Vi är vad vi har och presterar,det är vår fulla övertygelse.

Vad vi borde veta och förstå, är att vi är anden i oss- den är vårt verkliga jag, den sanna jag- och den värderas inte efter materiella ägodelar eller prestationer, den bara är.
Anden är lika värdefull hos alla människor oavsett yttre olikheter- vilket är en underbar sanning för mig.
Det är ju så självklart att det är så kan tyckas, men för alla är det ju tyvärr inte det- och jag tror att de människorna har ett alldeles för stort ego och ingen vetskap om det som kallas anden....

Nu ska jag ta en promenad i det vackra vädret och låta glädjen över att det är vår få fylla hela mitt sinne...så all "skit" jag har där för tillfället får "fara och flyga"...... ;)

Sköt nu om er och ha en fin dag!

"Var en första klassens version av dig själv,
inte en andra klassens version av någon annan."

//Kram, kram!

Tina

Tack ännu en gång Tommy Hellsten!

2011-03-09T15:51:00.003+01:00

Jag säger bara; TOMMY HELLSTEN!!!!!!!!!

Tommy Hellsten

Ännu en gång har en av hans böcker fått mig att komma ännu mer till insikt- han är och kommer förbli mitt livs guru.

Den bok av honom som jag läser nu heter "Han som såg mer" och är en berättelse om en mystiker som Tommy träffat och skrivit om- en helt underbar man, en nutidens Kristus.

Jag har under de senaste åren blivit sämre i min nackskada ,men vägrat inse det (förstår jag nu...) och bara kört på som vanligt och förträngt min smärta.
Jag tycker själv det är jobbigt med människor som bara tjatar om hur ont de har och hur dåligt de mår i tid och otid, så jag ville verkligen inte vara en sån person själv.
Och jag ville inte att mina barn skulle minnas sin mamma som "hon som gnällde jämt...", så jag har gång på gång gått över min kropps gräns för vad den orkat med egentligen.

Jag har trott på detta med positiva tankar och att det jag fokuserade på det var det som växte och blev stort, så jag aktade mig noga för att gnälla och känna efter hur ont jag faktiskt hade.
Oftare och oftare har jag ju under dessa år tvingats ligga till sängs för värken har blivit outhärdlig, men inte ens då har jag insett vad jag gjort för "fel" mot mig själv.

Det senaste halvåret har en påtaglig försämring även när jag har mina bästa dagar skett och det har jag faktiskt inte undgått att märka för det har stört mig och tagit så mycket ork från mig.
Jag har funderat och funderat vad det kan vara som fått mig sämre, fast jag är så jävla "duktig" på att tänka "rätt" numera , som jag förbannad och frustrerad mumlat inom mig....

Jag har mediterat, affimerat, fått akupunktur, legat på spikmattan,legat och vilat mer än någonsin förut, gjort mindre av sånt som jag vet triggar igång smärtan och mer saker som jag vet är bra för mig, men inget har hjälpt mig, utan tvärt om har värken bara stegrats och illamåendet varit en daglig följeslagare som hållt på att göra mig galen.
Jag har faktiskt känt ett sting av panik vid tanken på att inte få slut på denna plåga- har ingen ork att kämpa med längre och det gör att jag blir rädd och förtvivlad.....

Så länge jag haft hoppet om att bli bättre och också haft bättre dagar, då har jag ju fått kraft att kämpa med, men nu när jag bara har ont hela tiden och inte har en sekund för återhämtning då jävlar tryter orken kan jag säga.
Om jag ska jämföra det med skidåkningen på den tiden det begav sig, så känns det som om jag varit på upploppet och spurtat i flera månader nu, men inte kommit i mål!

Så nyss när jag låg här i sängen och grät ut min förtvivlan och bad Gud om hjälp och kraft att orka kämpa vidare, då läste jag något i Tommys bok som fick allt att falla på plats för mig!!!!!!!!!

Då brast jag ut i lyckotårar i stället.....

Och fast jag har ont nu så känner jag att jag måste skriva ner mina tankar så ni får dela dem och kanska också ni kan få hjälp av dem.

Just det jag läste, då jag föll i glädjetårar, var ett samtal mellan Tommy och Mystikern, om hur Tommy nonchalerat sina kroppsliga besvär och tankarna kring det.
Här kommer några utdrag ur diskussionen:

"Märker du inte att du överger din kropp på det här sättet?
Du är kärlekslös mot den."

"Om vi gör vår kropp illa med vårt sätt att leva så börjar kroppen berätta det för oss."

"Märker du att dina symtom berättar sanningen?
Och ändå motarbeter du dem."

"Du ska älska dina symtom, älska dina symtom!
Först förnekar du din kropp när du inte lyssnar på den utan gjorde fel val.
Sedan förskjuter du den på nytt när den i sin tur försöker informera dig om problemet.
Är inte det rätt så kärlekslöst?"

Den speciella rad som bara talade till mig var denna;

"-Inte motarbetar jag tillfrisknandet fast jag inte godkänner att kroppen är sjuk.
-Det gör du.
Det sker genom att du överlämnar din kropp till kärlekslösheten.
Också din kropp behöver kärlek.
När du älskar din kropp ,tar du hand om den i stället för att vara rädd för vad den försöker berätta för dig."

"DET SKER NÄR DU ÖVERLÄMNAR DIN KROPP TILL KÄRLEKSLÖSHETEN."

Där var ju svaret på mina böner om hjälp.

Svar kommer till dig om du ber om det...

Jag har ju i tio års tid varit kärlekslös mot min kropp!!!!!!!

Sen jag krockade med långtradaren och fick min whiplashskada har jag varit så jävla kärlekslös mot min kropp...

Herre Gud vad jag plågat den och vägrat inse vad den egentligen behövt....

Åh, så sorgligt och hjärtskärande att komma på...

Som jag gjort den illa och varit arg och förbannad på den ,för att den hindrat mig så otroligt mycket i allt jag velat göra och drömt om...

Inte en sekund har jag varit snäll mot den....

Förlåt min älskade, kämpande, tappra kropp för mitt otroligt okunniga och kärlekslösa beteende.

Vet ni vad jag gjort för "fel" mina vänner...?

Jag har bara tänkt på min själ.
Jag har inte förstått att kroppen också behövde kärlek på samma sätt som själen.

Jag har också varit rädd för att folk ska tro att jag är lat, hypokondriker, gnällig, arbetsskygg och att jag inte har så ont som jag säger- det har varit en stor rädsla hos mig.
En större rädsla än jag har förstått, fattar jag nu.
Så stor att jag inte tillåtit mig själv att erkänna hur ont jag faktiskt haft och hur jag lidit av min skada.

Herre Gud, jag har förträngt alla min fysiska smärta som jag burit på i tio år nu!!!!

När folk frågat mig hur jag mår ,så har jag sagt att det är ok för jag har inte vågat säga som det var med risk för att bli bedömd som en gnällspik.

Fan jag har ju haft så jävla förbannade helvetes ont så jag har bara velat dö många gånger!!!!!

Men det säger man ju inte när man är så "duktig" som mig....

Och så har ju detta med positiva tankar också varit en regel för mig- jag tror ju verkligen på detta med att man mår bättre med positivt tänkande och att ha fokus på det goda i livet om man vill må bra, men jag missade en oerhört viktig sak där- kroppen.

Kroppen ja,den "försvann" i mitt tänk....

Jag trodde att om jag försökte glömma att jag hade ont och bara fokuserade på det som var gott i mitt liv, då skulle så småningom min skada och värk försvinna.
Att jag samtidigt affimerade "Jag är frisk och mår bra" trodde jag också skulle få mig att bli frisk.

Jag kan inte annat än att skratta åt min dumhet nu...

Jag trodde hela tiden att min värk ville tala om för mig att jag var dum och osann mot mig själv på något vis, så jag granskade mitt liv "under lupp" för att försöka komma på vad som gjorde mig sjuk.
Visst hade jag mycket kring mig, som jag skrivit om tidigare, men jag tyckte att jag fixade de påfrestningarna bra ändå och att det inte var det om var problemet...

Och nu vet jag vad felet var hela tiden - jag var kärlekslös mot min kropp.

Jag såg bara till min själ och glömde "templet" den bor i....

Detta kom jag alltså på för cirka en timme sedan och egentligen vet jag ju inte om det är såhär som jag tror.
Men samtidigt känner jag en speciell känsla, den jag brukar känna när något är "rätt" för mig, och den tror jag starkt på för den har hitintills i mitt liv visat sig vara bra för mig.

Jag ska nu lägga mig ner igen för jag är helt slut och värken "bankar" i hela min kropp, men jag kände att jag fick lov att skriva detta och nu känns det så gott och riktigt mitt i alla smärta.
Jag ska meditera och se om jag får de svar från universum jag brukar få när jag söker min väg- en ovärderlig och gudomlig hjälp som jag är så lycklig för.

Har säkert gjort en massa stavfel och felskrivningar , men jag klarar inte av att kolla upp det för nu måste jag i sängläge snabbt, så ni får ha överseende med det idag.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att några av er också kan få en uppenbarelse av detta och att det får er en bit på väg framåt i era liv.

"Don`t worry, be happy.
In every life we have some trouble,
but when you worry you make it double."

Ha`det så gott alla härliga!

//Stort lass med varma kramar

Tina

Välkommen till världen "våran" grupp-baby!

2011-03-03T23:59:00.002+01:00

Go`kväll!

Jag kom just hem från träffen med gruppen...och vet ni vad...???!!
Idag var "våran" baby med!!!!!!!!!!!!
Hon är en vecka gammal och det ljuvligaste man kan tänka sig...
Tänk att hon på förra veckans möte bara var några timmar bort från att födas....
Hennes mamma hade till och med värkar då utan att veta att det var just värkar!

Visst är väl detta livets största mirakel...?

Vi var bara fem stycken på mötet idag, för några var bortresta och några sjuka, så det blev inget vanligt möte....det blev ett "babymöte"..!

Att få se en liten människa som bara levt i en vecka, väcker otroligt många känslor inom en- det är ju livet du har där framför dig, i form av en baby.
Vad kan vara större än det..?
Så idag blev det faktiskt nästan bara babyprat...och det fick det gärna bli, för det är ju inte varje dag det föds ett barn som en hel grupp är engagerad i..!

Vi har ärats en liten ängel i vår grupp.

Tänk så sårbara vi är som nyfödda- helt beroende av våra föräldrars omsorg och kärlek.
Jag kunde inte låta bli, när jag såg det lilla knytet tryggt sovandes på sin mammas arm, att tänka på de barn som inte får eller fått denna livsviktiga omvårdnad.

Hur många små barn som ligger och skriker i vaggan efter mamma och pappa, men det kommer ingen för de är påverkade av alkohol eller andra droger....

Alla dessa barn som tvingas bli vuxna i förtid ,därför att de måste ta hand om sina föräldrar som inte tagit sitt ansvar som vuxen....

Detta otal av ungar som blir misshandlade fysiskt av sina föräldrar, de som egentligen borde vara deras trygghet och stöd i livet...

Dessa små människor som blir misshandlade psykiskt av mor eller far....

När jag tittade ner på "våran" lilla idag, så löpte en känsla av illamående genom mig när jag samtidigt tänkte dessa tankar...

Hur är det möjligt att en vuxen människa kan vara så ond...?!

Ja,det väcktes väldigt många känslor i oss ikväll när den lilla ärade oss med sin närvaro....

Jag och tre unga tjejer blev kvar till sist, så det blev en del tjejprat också....
Jag tycker det är en sån stor ära att jag, som vuxen, får dela deras historier och tankar och är så tacksam för att de ger mig det förtroendet.

Tusen tack tjejer för det!

Jag lär mig så mycket om hur det är att vara ung idag och hur världen de lever i ser ut, för den har ju ändrats sen jag var ung en gång för länge sen... eller såååååå länge sen var det ju inte... ;)

Som jag skrivit tidigare, så pratar jag också väldigt mycket med mina barn och de är mycket öppna och delar med sig av sina funderingar kring livet.
Jag tackar dem ofta för det och är så glad för att de vågar komma till mig med allt- bra som dåligt.
Såklart vet jag att det finns saker en mamma inte vet om, och det är precis som det ska vara när man håller på att bli en egen och självständig person.
I ärlighetens namn så tror jag inte att jag vill veta allt heller.... ;)

Men "summan av kardemumman" här är; Tack ni ungdomar för att jag får dela era tankar och hemligheter- en stor,stor ära för mig.
Jag hoppas jag på något sätt kan vara ett stöd för er och ett "bollplank" att "bolla" ideer mot.

Känner mig fortfarande lite "tom" i skallen trots att jag varit och vilat upp mig i Falun i flera dagar...
Hade det varit "VM i sovning" så hade jag spöat skiten ur allihop kan jag lova- jag trodde inte man kunde sova så mycket som jag gjort dessa dagar!!
Och trots att jag sovit så mycket så är jag fortfarande trött....

En i gruppen sa idag att han hört att de som tog sprutan mot svininfluensan förra året den här tiden, de har haft som biverkning trötthet som sitter i ännu- kanske det kan vara orsaken till min energilöshet...?
Har någon av er hört något om sådana biverkningar hos den sprutan så skriv gärna och berätta!

En som blev glad idag när jag kom hem från dagarna i Falun var Fiffi (chihuahuan)- snacka om "människans bäste vän"..!
Hon vrålade av glädje och kissade en liten skvätt i sin iver när jag kom innanför dörren och jag kände mig så älskad.....!!
Jag hade ju hoppats på samma reaktion från ungarna (ja,bortsett skvättandet då förstås...) men det enda jag fick till svars när jag frågade om de längtat efter mamma, lika mycket som jag efter dem, var; "Nä, inte efter dig, men efter bilen..."

Som sagts förut ,ungar har tur som har villkorslös kärlek från sina mödrar.... ;)

"Vår största ära består inte i att aldrig falla...
...men i att resa oss upp varje gång vi faller."

Sov sött så hörs vi hoppas jag!

//Go`natt kramar

Tina

Ensamtid är viktig

2011-02-28T00:45:00.002+01:00

Hallå!

Jag har varit duktig! :)

Jag tog med mig en väninna och for till min dotters lägenhet i Falun för en helg i "vilans tecken", precis det jag behövde så väl och längtade efter.

Och vilat har vi verkligen gjort- vi har den mesta tiden legat i varsin säng och pratat, sovit i flera omgångar under dagen, sett på TV, ätit "onyttigheter" som ostkrokar, chips,coca cola och annat gott,gråtit, skrattat, läst veckotidningar och bok....ja,vi har helt enkelt "bara varit".

Vi har också haft många diskussioner och funderingar kring sånt som hänt och händer i våra liv.
Det är så värdefullt att få ha den här "tjejtiden"...eller nu för tiden kanske man ska kalla det för "tanttiden"... för man ser allt på ett annat sätt när man har fått vridit och vänt på sina tankar tillsammans med någon man litar på och som är en god lyssnare.
För ofta så fastnar man i sina egna gamla vanliga tankar, och då behöver man hjälp av någon annan för att kunna se dem ur ett annat perspektiv och det får jag när jag får "babbla" lite med någon bra person.

Att få chansen att "lätta sitt hjärta" inför någon man känner förtroend för, är en oerhört värdefull gåva och jag är så tacksam för mina fina vänner som finns där för mig i "ur och skur".
Jag önskar alla människor hade åtminstone en sådan vän i sitt liv.

Vad vore livet utan äkta vänskap...?

Idag åkte min väninna hem igen, medans jag blir kvar här i några dagar till och tar hand om mig själv.

Jag behövde verkligen åka hemifrån en stund nu ,för att få lite distans till en massa saker och få tid till att bara tänka på mig och mina känslor.
För som mamma så går ju barnen alltid först, och så vill jag ha det, men då måste jag också komma ihåg att "tanka" ibland, som jag skrev om förut, om jag ska kunna ge dem det jag vill.

Och nu var det helt slut på "bränsle" hos mig, så jag var en "duktig" flicka (tant) och tog de "varningstecken" jag fått på allvar och åkte hit till Falun.

Men det känns så jäkla konstigt och ovant att bara ha mig själv att tänka på och jag vet nästan inte hur jag ska bete mig nu..!
Jag irrar mellan sängen, TV-soffan, datorn, min bok, mitt godis, mobilen....ja,det är så svårta att bara vara stilla....hahahahahha...

Som tur är så vet jag numera att det är såhär i början när jag ska ha "ensamtid" - det tar någon dag innan jag kommer in i en lugnare "lunk"...

Hemma är det ju tusen saker som ska göras ,och man är alltid tillgänglig och "på väg" och kan därmed inte koppla av till hundra procent fast man är ledig.
Här i Mandas lägenhet är det inget jag måste göra, ingen som ringer eller hälsar på, ingen städning, inget oväntat jag måste vara beredd på, ingen som har några krav på mig, jag har inga krav på mig här....så det blir en helt annan sorts vila.

Att det är såhär viktigt att ta sig tid för sig själv hade jag ingen aning om förut, jag tyckte bara att det var egoistiskt och själviskt.
Min inställning var; "Har jag satt barn till världen då ska jag ta hand om dem och glömma mina egna behov.."
Det var min fulla övertygelse, och när andra mammor och pappor åkte på kärleksresor för att vårda sin relation, så tyckte jag de var så egoistiska och dåliga föräldrar som inte la sina egna behov åt sidan när de hade fått barn.

Som sagt så "lär man så länge man lever..." och det är ganska så intressant att upptäcka att man ändrat sitt tänkesätt på många olika områden....

Nä, nu känner jag att sängen och min bok "kallar" på mig och jag ser fram emot att få krypa ner under täcket och läsa hur länge jag vill för jag har ingen tid att passa i morgon.....
Jisses vilken lyx!

Att jag saknar mina ungar får jag väl stå ut med... ;)

Hoppas ni alla har det gott och har haft en sön helg!
Sköt om er och glöm inte att ta er lite ensamtid då och då....

//Varma kramar

Tina

Viktigt att vara ego ibland

2011-02-23T22:01:00.002+01:00

Go`kväll vänner!

Kom hem från ett besök hos Tua (terapeut/coach) för några timmar sen, så jag är ganska "tom" i huvudet nu, men ska göra ett försök att skriva lite ändå...

Jag har en längre tid känt mig väldigt energilös och orkeslös, och hur än jag försökt att ta hand om mig själv genom att äta rätt, köra avslappning, vila, få akupunktur,struntat i vissa "måsten" med mera, så har jag förblivit helt slutkörd.
Vad detta beror på ville jag reda ut med Tuas hjälp- hon är den jag träffar och "bollar" tankar med när jag "kör fast" i livet.

Självklart fattar jag att den livssituation jag är i idag, tar massor av kraft från mig, men det finns säkert andra saker jag gör omedvetet som också stjäl min energi ,och det var dem jag ville ha hjälp med att hitta.
För det är så lätt att man missar småsaker som tillsammans med andra bördor blir "...den sista droppen som får bägaren att rinna över..."

Och det var just det det var för mig visade det sig.
Jag har en förmåga att alltid se till att andra i min närhet har det bra och tar gärna ett steg tillbaka själv och tänker; "...sen ska jag vila, sen blir det min tur..."
Men det där sen kommer ju aldrig om jag inte själv ser till att det gör det!
För alla runt mig är ju vana att jag alltid ställer upp och när jag helt plötsligt inte orkar mer, då fattar de ingenting!
Med det menar jag inte att det är någons fel, för det är det ju definitivt inte, utan det är så det är bara.
Jag vill vara en givande människa och det är ju ett val jag gör själv, och därmed får jag själv stå för det beslutet och koncikvenserna av det- amen.
Jag menar inte på något vis att det är synd om mig, utan att detta helt enkelt är ett mönster i mitt liv och att jag själv skapat det- så absolut ingen skuld på någon annan!
Det jag måste lära mig ,är att sluta ge när jag inte orkar mer och "tanka" egen kraft i tid, innan jag tar slut- som en bil helt enkelt, den slutar ju gå när bensinen tar slut och man måste tanka för att få igång den igen.
Så jäkla enkelt egentligen!
Och ändå så svårt....

Jag mår ju bra när jag ger och då vill jag naturligtvis hålla på med det ofta för det gör mig lycklig.
Men för att orka ge måste jag ha ork till det också- jag måste se till så jag tar mig tid att återhämta krafter genom att tänka på mina egna behov och önskningar, jag får inte glömma bort mig själv.
Och det är just där jag brister- jag blir så engagerad i det jag gör och tar på mig för mycket, och jag gör saker själv i stället för att be om hjälp- jag är en typisk "kan-själv" typ.

Sen är det ju också skillnad på positiv stress och negativ stress.
Den positiva är ju väldigt mycket roligare och bättre än den negativa, och kan ju till och med ge energi i stället för att ta den.
Ett exempel på det är ju detta med gruppen- jag älskar verkligen allt som har med den att göra, och det ger mig så oerhört mycket att få ha hand om den.
När det ibland kan bli lite stressigt kring saker som har med den att göra ,så är det ändå just positiv stress och den är okey.

Stressen jag känner när jag har så ont så jag inte kommer ur sängen ,men känner att jag ändå måste: handla mat, dammsuga, diska, gå på föräldramöte, göra räkningarna, gå till tandläkaren, skjutsa ungar, tömma kattlådan, laga mat åt ungarna, tvätta kläder,fixa födelsedagspresenter,gå till arbetsförmedlingen, ordna med skidor till utflykten i skolan......ja,alla stressade ensamstående mammor (och pappor) förstår vad jag menar....den stressen är absolut av den negativa arten!

Och nu en längre tid har jag haft mycket av båda sorterna och glömt bort att "tanka" mig själv med kraft.
Så att hela min kropp och själ "skriker" nu, är för att de behöver en välförtjänt vila och lite självkärlek , så enkelt är det, och nu ska jag banne mig skärpa till mig och vara lite ego!

Vad längter jag efter då...?

Sol ,värme, massage, lugn och harmoni.....tid att komma ikapp mig själv....tid att få känna efter vad jag egentligen vill och känner....

Ja,det är det jag längtar efter just nu och det är ju faktiskt inte alls så svårt att få till egentligen.
Tänk att det ska vara så svårt att införa detta enkla knep regelbundet , så att man slapp stå där helt slutkörd igen och igen och igen och igen......
Ja...."...sent ska syndaren vakna..."

Det hjälper ju inte att veta att man ska vila och hämta kraft emellanåt, men måste ju göra det också....

Skulle väl inte ha så mycket emot
att få ligga så här just nu...

Och idag plockade Tua och jag bort en del småsaker ur mitt huvud som legat där och tagit energi helt i onödan och nu känns det redan lättare....

Hade jag varit miljadär så skulle Tua få en miljon varje gång jag var där, för det är hon så värd- den lättnad jag känner när hon hjälper mig att få saker på rätt plats inom mig är ovärderlig....

Nu ska jag lägga mig och tänka tillbaka på det vi pratade om idag och få det att "landa" i mitt hjärta.....för när det väl "ankrats" där, då blir det starkt som stål och det gör mig ännu mer harmonisk....
Tack Tua för att du finns!

"Dina chanser att lyckas,
oberoende av uppdrag,
kan alltid mätas via din tro på dig själv..."

Sov gott mina vänner och ha en fin dag i morgon!

//Varma kramar

Tina